En nykomling i stan.
Tänk er ett kargt landskap. Nykomlingen, utbölingen i staden smyger sakta in i de centrala delarna, avvaktar, tittar, analyserar. Söker efter närmaste saloon att inta en kall öl efter den långa färden. Stegen ekar mot den hårda vägen och misstänksamma blickar synar främlingen uppifrån och ner.
Med saloonen i sikte smäller han upp dörrarna och stannar innanför entrén. Hela lokalen med dess bartender, alla människor runt borden och gamblare stannar upp. Det blir tyst. Några gapar, andra viskar med varandra. Vem har vi här då? Vad gör han här?! Tittar ömsom nyfiket ömsom främlingsfientligt på nykomlingen som är på besök.
Främlingen möter orädd blickarna som bränner åt hans håll, tar sedan av sig prisjägarkappan och slänger den på en stol och närmar sig baren zick-zackandes mellan stammisar och fyllon. De flesta har slutat stirra nu, men han känner hur viskningarna bränner i öronen lite varstans. Han lägger inte någon större vikt vid det, ty han är bara på besök och är glad över att få blåsa lite liv i den trötta baren.
PRECIS såhär kände jag mig när jag besökte Älvdalens näringsställe caféet på lördagkvällen, tillsammans med min kollega som sitter i samma sits som mig. Det var, väntat. Men liksom... sluta glo för fan.
Äääh, kom igen nu. Jag bjuder på stek!
Med saloonen i sikte smäller han upp dörrarna och stannar innanför entrén. Hela lokalen med dess bartender, alla människor runt borden och gamblare stannar upp. Det blir tyst. Några gapar, andra viskar med varandra. Vem har vi här då? Vad gör han här?! Tittar ömsom nyfiket ömsom främlingsfientligt på nykomlingen som är på besök.
Främlingen möter orädd blickarna som bränner åt hans håll, tar sedan av sig prisjägarkappan och slänger den på en stol och närmar sig baren zick-zackandes mellan stammisar och fyllon. De flesta har slutat stirra nu, men han känner hur viskningarna bränner i öronen lite varstans. Han lägger inte någon större vikt vid det, ty han är bara på besök och är glad över att få blåsa lite liv i den trötta baren.
PRECIS såhär kände jag mig när jag besökte Älvdalens näringsställe caféet på lördagkvällen, tillsammans med min kollega som sitter i samma sits som mig. Det var, väntat. Men liksom... sluta glo för fan.
Äääh, kom igen nu. Jag bjuder på stek!
Kommentarer
Postat av: Kaisa
Precis så där var det den gången jag var till Älvdalen. I macken i början av byn. Läskigt! Jag bär med mig minnet för resten av livet. Jättemånga, säkert sex, svartklädda män stod i ett hörn och tittade utan att en andning hördes. :)
Trackback
