Det ryms mycket i en skalle

Här i Älvdalen finns ett bageri som funnits i generationer sedan slutet på 1800-talet, och ligger granne med kontoret där jag jobbar. Precis bredvid alltså. Skrev lite om dem i ett jobbsammanhang och fick då reda på att de stoltserar med en limpa (morinslimpa) med hemligt recept, och gör allt från grunden men till bra priser. De gör till och med smörkrämen själva som är i glasswienerbröden, inget pulver här inte.
Och i dagens effektiviserade och stressade samhälle blir jag lika imponerad av när man lägger ner tid och kärlek på mat och bakverk.

Apropå och effektivisera så har de ju ATG och spel under samma tak, vilket ju är en bra effektivisering tycker jag. Då kan man både slinka in för lite tågbiljetter OCH en liten godsak. Som igår, på alla hjärtans dag och allt, så tänkte jag unna mig en mysig liten bakelse specialgjord för dagen. Tänkte deppa ner mig i den då, eftersom jag befinner mig till fjälls här uppe och inte har några varma kramar i närheten.

Och bara för att jag skulle ställa mig i kön så kom det fyra pers in, samtidigt, och skulle ha nåt från bageriet.
Yeah well, tänkte jag och masade mig uppenbart missnöjd sist, och fick framför mig en gammal dam som måste ha sett mitt ansiktsuttryck, log vänligt mot mig och sade:
"Du fåår gå före mig om du vill?"

Men sööta lilla tanten, klart du ska gå före... men det sa jag inte utan tänkte tyst för mig själv.
"Neej, gå före du. Jag har inte bråttom," sa jag istället och kom stilla på att jag faktiskt inte hade bråttom.

"Jaa, jag ska ha årets första semla jag! Hoppas det finns några kvar..." fortsätter tanten till mig och sträcker på nacken mot disken. En myskänsla infinner sig hos mig när tanten söker kontakt med mig för att småprata lite i väntan på sin tur. Jag tänker att hon bär säkert på en intressant historia. Innan jag vet ordet av säger hon:

"Jag kommer ihåg dom där glasswienerbröden sen när jag och min man flyttade hit. Dom är ju så goda, och receptet är ju faktiskt väldigt gammalt." säger tanten menande, och jag känner igen informationen.
"När flyttade ni hit då?" undrar jag nyfiket.
"Jaa... det var nog på 40-talet någon gång", säger tanten och funderar lite drömskt. "Fast min man dog för några år sedan och så blev jag kvar här ändå", berättar hon vidare och fnissar lite åt sitt vågade val.
"Ja, här är ju så fint", menar jag och tanten nickar avslutande. Det är hennes tur vid disken. Men någon semla får hon inte. Dom är slut. Men hon verkar inte särskilt besviken för det. Kanske var hon bara där för att sprida och värma mig med lite av sitt liv och sina minnen.