Det ryms mycket i en skalle

I förrgår hade jag en once in a lifetime-upplevelse. Något som jag absolut inte skulle komma över att kunna göra nere i södra Dalarna, speciellt inte Hedemora. Jag åkte hundspann. Och inte sån där turistvariant heller där hundarna har så jävla bråttom så de får lov och skita i farten.
Nej du, det var min kära kollega Ulrika som äger fyra Malamuter som hon börjat tävla med i hundspann. Hennes Samojed CD får förstås också vara med på ett hörn, men denna gång fick han stanna hemma.

Det var en sån surrealistisk upplevelse på något vis, att först hjälpa till att få i ordning släden, lägga i renfällen som jag skulle få sitta på och hålla ordning på de uppspelta hundarna medan hon spände för dem i sina selar. Och ett sånt härligt hundljud som uppenbarade sig strax innan avfärd sen. En salig blandning av bråk, skall, yl, begeistring och förväntan. Jag bara log och kunde inte riktigt ta in vad jag sagt ja till.

Och när Ulrika sedan smackar iväg dem och allt börjar röra på sig fort som faaan framåt på skoterspåret så vet jag inte om jag ska hålla i mig i släden, hålla i mössan, kissa på mig eller skrika. Det var en sån ny känsla som jag inte kunde jämföra med annat.
Skulle jag bli farträdd och skraj för att vi skulle tjonga in i träden som passerade på några centimeters avstånd eller bara slappna av? Efter ett tag insåg jag att jag kunde göra det sistnämnda eftersom Ulrika hade järnkoll på släden, bromsen och styrningen.

Snön lyste upp hela sjön när vi for framåt och vid ett tillfälle släckte Ulrika sin pannlampa och skrek:
"Det häär är livet det!"
Trots lite nypande kyla i tårna, diverse osmoln av hundfjärt och krampaktigt hållande i släden så kunde jag faktiskt inte annat än hålla med. Det var fantastiskt!