Det ryms mycket i en skalle

Tiden går mest åt till att jobba här i Älvdalen, vilket dagarna går åt till. När man sedan kommer hem till stugan och internet inte finns att tillgå så kommer jag ju så klart på massor jag skulle vilja blogga för er om. Men när jag sedan på morgonkröken (skrev kräken först...) kommer tillbaka till jobbet är det nästan som bortblåst. Så kan det vara.

Kollade just i kalendern och konstaterar att jag nu varit i älvdalen tre veckor. Redan?! Tiden går alldeles för fort i snölandet här...
Något som jag kommit på under min tid här är hur ofantligt öppna, trevliga och snälla älvdalingarna är! På väg hem när man möter någon så hälsar dom "Hej heej!"  Eller på ica när man går in samtidigt som någon igenom entrén så hälsar dom "heej heej!"   Och hälsar dom inte så får man nästan alltid ett leende om man möter blicken med någon. Och de är pigga på att prata med! Det är så skönt, och det som gör den här kyrkbyn så underbar.

Som den dagen när jag stod inne på ica olssons och funderade på en falukorvs-investering. Bredvid mig står en äldre man och packar upp blodpudding och hot dogs.
Man har ju hört så mycket hemskheter om korv och allt skit dom mal ner i dem så jag ville gärna ha en falukorv med hög kötthalt, så jag ursäktar mig och går fram till mannen.

"Ursäkta, men har dom här korvarna hög kötthalt?" säger jag och visar upp en butiksförpackad falukörv.
Mannen tittar upp från blodpuddingen och tar sig för hakan.
"Njaa... OM jag ska rekommendera en korv så är det Hellströms falukorv. DEN har mycket nötkött i sig! Jag har den faktiskt i charken här borta, kom ska du se!" säger den korta, smala mannen med fårigt ansikte och lommar iväg mellan frysdiskarna, och jag efter.

Han rotar rätt på korven i charken, klappar lite nöjt på den och erbjuder mig en bit att smaka till och med.
När han sträcker fram kniven med korvbiten på känns det plötsligt som att jag befinner mig i 40-talets livsmedelsbutik när allting skulle klämmas och kännas på, smakas och övervägas in i minsta lilla detalj. Det var bara disken i trä som fattades, och plåtburkarna med etiketter och spännande innehåll.

"Jaadu, den var verkligen god den! Jag tar en bit av den!" beslutar jag mig för och måttar en ungefärlig bit med tummen och pekfingret.
Mannen ler, väger, packar in den och överlämnar den till mig. Det är såna här stunder av vänlighet och serviceanda som gör att jag känner mig speciell. I Älvdalen.