Lokalkändis.
Och på ica fick jag jag också en rätt kul kommentar av snubben jag pratade med:
"Jaa du brukar vara in ja, men den det finns ju en till tjej som brukar vara in här, men jag känner inte igen henne heller?"
Snart kan man väl inte gå längs dalgatan utan att folk ropar på en. Förresten! I förrgår när jag faktiskt GICK längs Dalgatan, som är huvudgatan här i kyrkbyn, så tutade någon och vinkade. Eh?! Jag höll god min och vinkade glatt tillbaka så vanten fladdrade. Men märkligt... ingen känner väl mig här? Eller?!
Älvdalen... stället som Gud glömde, Djävulen inte ville ha och som försvarsmakten väljer att plåga sina rekryter i.
Jag minns mina tre veckor i helvetet under en vinterutbildning. Jag låg vid kustartilleriet i Karlskrona (15 månader) och befälen hade skrämt upp oss ordentligt inför denna februariresa. Efter att noggrannt ha följt väderleksrapporterna veckorna innan avresa var jag dock ganska lugn. Det låg tydligen kring nollan. Det skulle dock komma att förändras...
Ankomstdagen bjöd på -15 grader och blåst. De efterföljande dagarna likaså och när vi vaknade på morgonen då vi hade två veckor i fält framför oss hade kvicksilvret gått ned till -28 grader. Den hade fö ingen tanke på att förflytta sig uppåt, däremot fick vi även uppleva -36 grader när vi skulle sova utan tält.
Så fortsatte det i två veckor. Jag har aldrig frusit så mycket, hatat så mycket och aldrig någonsin varit så glad över att få åka hem som efter den där vistelsen i Älvdalen 1998.
En positiv effekt var dock att, trots att jag åt fett och socker nästan dygnet runt, jag hade ett riktigt sexpack på magen efter två veckor i fält. Kylan hade helt enkelt gjort att förbränningen ökat exponentiellt.
Lajne: Mina sympatier till dig, men håll med om att du uppskattar livet så mkt mer efter det? ;)
