Det ryms mycket i en skalle

Mitt i all glädjeyra har vår son rusat in i mina tankar med full fart, igen. Ett brev landade på dörrmattan igår från Uppsala akademiska sjukhus. Hjärtat stannade. Genetikresultatet har kommit och vi är kallade till Uppsala. Domen är här. Eller är det en dom egentligen? Kanske bara lite information, bra och veta, eventuella risker och annat relaterat till vår situation. Kanske kan de berätta varför det hände?

Men samtidigt vill jag inte åka. Måste vi? Varför skickade de inte remissen tillbaks till Gävle sjukhus, som hon där sade? Det vibbar i mig för att vi måste ner dit igen. Tankarna kring vår son har återkommit med full kraft. Jag hoppas innerligt att han någonstans känner hur mycket vi saknar honom och älskar honom, även om vi inte valt att begrava honom (än.... tankarna går fram och tillbaka. Finns orken?). Han har det bra på sitt moln och leker med Nickes katter som passerat.


Men bara tanken på att vi aldrig kommer få hålla vår son eller lära känna honom smärtar något så oerhört. Orden tar slut. Varför?