Det ryms mycket i en skalle

Jag stirrade på klockan nere i det högra hörnet på min laptop; 01:53. Undrar vilken kväll i ordningen det här var som jag och nicketendencies hade chattat med varandra, alldeles för länge?

Det är konstigt hur snabbt livet kan ta en vändning. Innan jag ens har gjort mig beredd på att något ska ske, har det redan skett. Det är lite som att få en kniv i ryggen, man ser det inte komma och allt går väldigt fort. Sedan står man bara där och undrar vad nästa drag borde vara. Att fortsätta falla, eller att försöka rädda sig själv. Jag befann mig någonstans mittemellan.

 

Jag insåg att jag stod på randen till något nytt, men vad det var hade jag ingen aning om. Jag visste inte var denna nyfunna relation var på väg. Min enda måttstock jag hade att gå efter var alla andra män jag samtalat med på liknande sätt. Och som jag även fått kontakt med på liknande sätt. Män som gillade att skriva högtravande presentationer på sina profilsidor, lägga upp bladvis med foton på sig själva där de stolt poserar. I underkläder. I festkläder höttande med en nyöppnad öl. En suddig närbild, förmodligen tagen med en webkamera i stundens hetta - allt för att fånga det motsatta könet i jakten på bekräftelse. Nicketendencies presentation gapade tom. Bilden hade gjort sitt. Den hade halat mig in och fångat mitt intresse. 

 

Många stora ord, många tomma löften och många meningar av bekräftelse hade nått min sida av webkabeln, det skulle gudarna veta, men plötsligt kändes allt väldigt annorlunda. Med facit i hand kunde jag faktiskt avgöra så mycket. Var det en form av respekt som växte fram mellan raderna på chatrutan oss emellan. Eller var det en växande vänskap?

Jag kände sakta på orden medan jag stirrade ner i kaffeburken av plast. Det rosa, runda locket hade för flera år sedan spruckit men mamma var envis och snål, eller kanske bara sentimental, för locket hade lagats med en tejpbit. Jag var imponerad att den fortfarande satt kvar. Det gav mig en känsla av trygghet att se det där spruckna locket. Inget var förändrat, hos mamma var allt som vanligt. En varm och ombonad känsla som gjorde mig lugn. Jag tryckte igång kaffebryggaren och lutade mig mot bänken intill och kände den mustiga doften av nybryggt nå mitt luktsinne. 

 

Känslan av trygghet och lugn slungades snabbt iväg när jag hörde chatprogrammets välbekanta ljud ropa på mig. Otryggheten och ovissheten kallade mig tillbaks till verkligheten. Vad hade jag gett mig in på egentligen? Helt plötsligt visste jag inte vad jag ville med mig själv, eller med mitt liv. Allt som jag hade trott var sant, alla mål, alla drömbilder av män och alla sagor till uppvaktning var inte längre så självklara. Att jag var livrädd stod klart. Var jag redo att eventuellt kasta in det högsta spelkortet på känsloplanen; mitt hjärta? Bara tanken på ännu ett krossat hjärta under hammaren gjorde mig svag och ynklig. 

 

Jag kunde inte stanna i det här. Men jag kunde inte heller motstå. Att han visade sitt intresse för mig lika mycket som jag gjorde för honom gjorde mig osäker. Och spänd. Hela min kropp vibrerade av känslor av okänt ursprung, och jag visste bara en sak; Han gjorde mig glad. Det var en befrielse att ha en följeslagare, om än tillfällig, på webben. Någon man kunde berätta om sin dag för. Någon som lyssnade, och någon som sakta lärde känna mig. Lucka efter lucka i mitt liv öppnade sig för honom, och jag njöt av att berätta. 

 

Det rådde en stämning mellan oss som jag aldrig delat med en man via webben. Lugn och intim men inte hungrig eller girig på fysisk kontakt. Något som annars varit ett vanligt förekommande fenomen bland kärlekstörstande internetraggare. Jag kände mig långt ifrån ett ragg, jag kände mig för första gången som en kvinna. En kvinna som blev respekterad för den hon var. Och vi som inte ens hade träffats. Vad visste han om mig, egentligen?

Jag kunde inte komma ifrån känslan av att jag automatiskt lutade mig emot honom, och han fångade mig om jag tappade balansen. Känslan överväldigade mig varje gång jag slog igång datorn. Nu skulle han få ta mig i sin famn igen, om han bara visste hur mycket jag behövde en famn. Precis en sådan famn som är varm, trygg och ombonad. Om han bara visste.

 

Hela dagen hade alla mina sysslor gått ut på att jag skulle få sätta mig vid datorn när kvällen föll, som belöning. Alla mina tankar gick till nicketendencies. Några glada sms hade gjort honom påmind, om att han var delaktig i ett hörn av mitt liv. Vi hade kommunicerat nästan en månad nu, och efter varje kväll när datorn svalnat och jag låg i gästrummets mörker kunde jag känna hur min fantasi förde mig till vårt första möte.Om hur det skulle vara. Vi skulle leende ses, han skulle hålla om mig och viska i mitt öra att han aldrig ville släppa mig. Vi skulle hångla vilt och aldrig skiljas åt. Tröttheten gnagde under ögonlocken och i fantasin svävade jag svagt leende in i sömnen. 

 

Händerna var svettiga, datorn gick på högvarv och jag vankade av och an i gästrummet. Med dörren på glänt och mammas stök ute i köket gjorde att jag inte kunde koncentrera mig. Mobiltelefonen hade varit väldigt tyst just i dag och med fuktiga fingertoppar tog jag till slut tag i den och slog upp tangentbordet. Vad har du för dig då? sade mamma och stack in huvudet genom den gläntande dörren. Jag planerar lite, hörde jag mig själv säga.

 

I själva verket visste inte ens om jag hade någon tydlig plan för mig själv. Jag visste bara att timmar av chat och levande webkamerabilder gjorde mig fullständigt nedbruten. Jag var så utom mig att jag knappt kunde sova på nätterna. Det var som en drog jag inte kunde göra mig fri ifrån. Min kropp, mitt sinne, min hjärna behövde starkare droger nu. Det var nästan oundvikligt. Jag behövde mer. Jag kunde inte förklara det, men hög ville jag bli. På honom. Jag var tvungen att införliva min uppdiktade fantasi, åtminstone se om jag levde i den eller om det kunde vara sant. Om gräset var grönare på andra sidan.

 

Fjärilar i magen på burk var inte direkt något man kunde köpa i alldaglighandeln, så istället vände jag mig direkt till källan. Sms:et i min svettiga hand löd; Varför finner jag mig själv tom när du inte är på chatten? Jag tror jag vill träffa dig. Svaret lät vänta på sig. Jag lämnade rummet i frustration och jag stirrade stressat på mamma som stod vid diskbänken. Hon stirrade oförklarligt tillbaka. Jag öppnade munnen som för att erkänna mig själv nedskjuten. Liggande på marken, bar och sårad. Pling! ljöd mobilen i gästrummet och jag stelnade till. Plötsligt kändes ljudet främmande, nästan surrealistiskt.

Jag kände hur jag sakta segnade inombords med hoppet brinnande i mitt bröst. Som i slowmotion tog jag upp telefonen från bordet. Adrenalinet hetsade hjärtslagen till vansinne. Sms:et rullade fram efter timslånga sekunder. Jag vill träffa dig också! Kram Nicke.