Det ryms mycket i en skalle

Vi skulle ses som vänner, var överenskommelsen. Jag stirrade på mina händer som krampartat höll fast i den grå plastratten och jag fick koncentrera mig för att utröna vad som faktiskt susade förbi mitt periferiseende, kilometer efter kilometer. Min trogna lilla Toyota som stått mig bi under snålblåst, solsken och utmattande skyfall skulle nu ta mig till en okänd destination. På passagerarsätet intill mig låg mobiltelefonen, tyst. Jag kunde inte låta bli att snegla på den. Toyotan gjorde sitt, tog mig framåt och autopiloten bakom näthinnan såg till att jag inte skulle köra av vägen.

 

Men för mitt inre hade jag redan förlorat, jag låg redan i diket. Tankarna drev iväg, tog mig ständigt till en annan plats. En plats som hade med allt annat att göra, än bilkörning. För en sekund tänkte jag tillbaka på vår överenskommelse. Vänner. Jag klämde på ordet. Vänner? Jag anade att både jag och nicktendencies var minst lika rädda för att bli besvikna. Ett glödande hjärta som riskerar att ta eld vilken sekund som helst är inget man leker med. Det visste vi båda alltför väl. Att båda inte ville förbli vänner, var vi också smärtande överens om. I tysthet.

 

Jag blev alltmer övertygad om att jag nog inte skulle kunna resa mig upp och möta utmaningen när det väl gällde. Möta honom öga mot öga och allt skulle bli obehagligt verkligt. Känslan liknades vid att sitta i väntrummet hos tandläkaren och göra sig redo för en rotfyllning, man länge dragit ut på. Den vita rocken ropar mitt namn och benen känns med ens blytunga. Ögonen stirrar och isklumpen i magen blir om än möjligt allt kyligare. Hur gör man sig redo för en rotfyllning? Hur gör man sig redo för att kanske få sitt hjärta krossat? Ännu en gång. När Toyotan passerade skylten HOFORS 9 kallade verkligheten mig tillbaka. 

 

Jag sneglade återigen på mobiltelefonen intill mig på sätet som sakta vibrerade i takt med vägens ojämnheter. Jag tog hastigt upp den och letade snabbt fram numret i telefonboken. Snabbt, snabbt, innan jag ångrade mig och tappade modet. Första gången nicketendencies ringde mig var jag alldeles för nyvaken för att prata. Men att se namnet på displayen gjorde mig genast piggare, likt en koffeininjektion. Eller var det adrenalin? I samma sekund jag hörde hans röst så insåg jag att det var dagen för vårt stora möte. Jag kastade en snabb blick på klockan... 11:04. Varför ringde han nu? Nu avbokar han mötet, tänkte jag hastigt och gjorde mig förberedd. Drog det betryggande täcket upp till halsen och höll upp min trevliga fasad. Jag log genom telefonen och ställde bra frågor som gav långa svar, så jag skulle vinna tid och få tänka. Vi skrattade och hade trevligt i nästan femtom minuter. Ring när du börjar närma dig så möter jag dig! sade han neutralt.

 

Det avbokade mötet kom aldrig. Och här satt jag nu i bilen med vägen susande förbi mig och hela vår internetrelation som var en månad gammal passerade i revy, i takt med hastigheten. Telefonen i mitt öra lät mig meddela att signaler gick fram. Jag svalde hårt. Nu närmade jag mig. Stirrade på vägen och kände hur handsvetten exploderade i fingertopparna. Inget svar.

Jag lade ifrån mig mobiltelefonen på sätet och fick stålsätta mig för att inte släppa fram den växande klumpen i mitt struphuvud. Han kommer inte, han kommer inte. Jag visste det... läppen började darra kraftigt och jag gjorde mig redo att ge efter för gråten. Jag hade förlorat. Min autopilot började med ens leta efter en vändplats.

Vilken idiot svarar inte i telefonen tjugo minuter innan avsatt möte? Hade han verkligen inte haft lika roligt som jag? Var det bara jag som kände något? Det var lika bra att erkänna, något var det ju som orsakade de där jävla fjärilarna. Helvetes fjärilar... för vadå, ingenting? 

 

Telefonen ringde. Jag torkade snabbt tåren som envist sökt sig nedför min kind och harklade mig. Automatiskt släppte jag tag om ratten med min svettiga hand och stirrade panikaratat på luren. Nicke ringer, meddelade mobiltelefonen. Förlåt att jag inte svarade. Jag stod i duschen, säger han stressat. Faran över, och jag kunde inte låta bli att känna mig mer som en tonåring.

 

Under de många, långa timmar framför den bleka datorskärmen kunde vi skratta, skämta, vara ironiska och på ett undanskymt sätt flirta. Inte helt uppenbart förstås, för tänk om han helt plötsligt skulle dra sig tillbaka? Han skulle genomskåda mig och upptäcka att jag inte alls var den här genomtrevliga och glada tjejen jag utgett mig för att vara. Att allt bara var en fasad och den skulle vilken sekund som helst rasa. Men byggnaden stod pall och här satt jag nu. På väg. På väg bort. På väg till destinationen som skulle ge mig svaret på alla mina frågor. Hade jag bara levt i en fantasi den senaste månaden? Hade nicketendencies till min fasa faktiskt gömt sig bakom en trevlig fasad som var alldeles för bra för att vara sant? Vad var det för fel på honom egentligen? 

 

Jag rullade in på parkeringen vid bensinmacken och hoppades på att jag skulle vara först på plats. Var det en röd bil han hade? För en sekund kunde jag inte tänka klart. Jag vred av nyckeln och hörde Toyotan dra en suck av lättnad. Det enda som hördes var bilens varma tickande och mina hjärtslag. Blicken kunde inte släppa taget om riktningen där jag misstänkte att han kunde anlända ifrån. Autopiloten hade gjort sitt jobb och tagit mig till destinationen, men mentalt hade jag kört rätt in i bergvägg. Allt var fullständigt bortdomnat och jag kunde inte framkalla en känsla, en tanke om jag så skulle vilja. Allt stod still. Sekunder kändes som timmar, varje andetag gick lika tungt som under vatten. Kommer han aldrig? 

 

Plötsligt ser jag något rött i periferin. En röd bil. Den svänger snabbt in på parkeringen, och jag inser att kärlekens tåg tullar in på något som kan liknas en perrong. Finns det någon potentiell partner ombord? Kommer jag våga hoppa på och se vart resan tar mig? Förväntansfull likt ett barn som väntar in en efterlängtad vän, spanar jag skarpt in genom vindrutan och försöker utröna ett bekant ansikte. När den röda bilen sakta passerar min lilla Toyota matchar ansiktet den bekanta webbilden. 

 

I backspegeln ser jag hur han parkerar bakom mig och kliver ur. Allt jag hinner se innan jag vänder bort blicken är ett par slitna jeans och avslappnade basketsneakers. Jag stängde boken med facit, ville inte veta. Hjärtat trummade på och jag gjorde mig modig, trots att jag inte alls var beredd på att vara stark. Sakta öppnade jag bildörren och steg ur. Fokuserade på en sten som låg mot asfalten. Stängde dörren och såg upp. Där är han. 

Han log försiktigt och likt en spegel gjorde jag desamma. Vi möttes i en blyg och försiktig kram, och jag kände en svag och varm doft av kryddig parfym. Men hans ögon viskade något annat än blyghet. Det var inte avsmak eller motstånd. Inte en vilja av att lämna platsen. 

 

Inom mig fladdrade fjärilarna mer vilt än någonsin. Vi satte oss i den röda bilen och började sakta rulla från parkeringen. I smyg doftade jag på ärmen som träffat hans hals. Dofter som ofta tenderar göra sig starkare än det starkaste minnet. Vi småpratade, och det slog mig hur skönt och avslappnat det kändes. Precis som på nätet. Hur är det möjligt? Han såg på mig och log, jag log tillbaka. Med ens insåg jag... det är kört. Jag är i fållan, gör vad du vill med mig. Bara jag får vara dig nära. I tysthet förbannade jag mig själv för att vara alldeles för nära mina egna känslor.

 

Nicke svängde bestämt in bilen på den skumpiga grusvägen, som skulle ta oss till vår första dejt. Utan att hejda mig hade jag passerat genom portalen till något nytt. En helt annan värld, en okänd sfär. Jag visste inte om jag skulle gå, flyga, krypa eller sväva. I smyg studerade jag hans välsvarvade profil. Ansiktet som koncentrerat tog bilen till vår destination. Herregud vad snygg han var. Då åker vi då? sade Nicke glatt. Jag hoppade, utan och veta om jag någonsin skulle landa. Ja... nu åker vi, tänkte jag tyst och nickade.