Det ryms mycket i en skalle

Varje fredag när jag steg av skolbussen hemma i byn på eftermiddagen och sakta traskade hemåt på den välbekanta stigen, som under flera år trampats upp genom skogsdungen och blivit den bästa genvägen till hållplatsen, visste jag vad som väntade. Så snart jag öppnat dörren till lägenheten hördes fredagsprogrammen på radion, på lågmäld volym och en svag doft av rengöringsmedel nådde doftsinnet. Minuten efter kommer mamma med dammtrasan i handen. Kan du och pappa skaka mattorna? sade hon uppfordrande och susade vidare in i nästa rum, medan jag sakta snörde på mig skorna igen just som jag fått av mig dem och känt den svala korkmattan mot fötterna. 

 

Det var fredag, och på fredagar rådde alltid samma ritual hemma hos oss. Det skulle städas innan helgen gjorde entré på riktigt. Och då skulle det ju vara fint, menade mamma och räckte över dammsugarens munstycke och försäkrade sig om att jag greppade den ordentligt. Jag suckade ljudligt och himlade med ögonen som bara tonåringar kan och började sakta damma mitt rum. Spegeln, och spegelns kanter. Mitt fina vita avlastningsbord nedanför spegeln, där en ormbunke i plast gjorde ett tappert försök att göra sig prunkande och hemtrevlig. Men den var mest dammig. Det vita fönsterblecket, men att lyfta på varje blomkruka struntade jag i. Hur dammigt kunde det bli på en vecka? muttrade jag sakta och längtade intensivt tills sista handen på dammandet var överstökat. Hur går det? kunde mamma ropa, varpå jag genast ropade ut ett BRA! så snabbt jag kunde så hon inte skulle dyka upp bakom min axel och ta mig på bar gärning med mitt tjuvaktiga städande. 

 

Någonstans mellan dammsugning, bäddning av sängen och skurmoppens våta drag på golvet började jag ofrivilligt gilla pysslandet av att iordningställa rummet till ursprungsform igen. Det var samma visa varje gång.

Många gånger kunde jag stanna upp, sänka musiken på min svarta lilla bandspelare som bjöd på första klassens eurodisco från 90-talet, se mig om och riktigt känna mig nöjd med min fredagsprestation. Inte illa, mumlade jag och stack ut min finniga lilla 14-åriga haka i luften, satte händerna stadigt på mina raka höfter där pubertetens envisa hormoner ännu inte fullgjort sitt verk och valsade ut ur rummet för att hämta doftsprayen som skulle sätta pricken över i för eftermiddagens dagsverke. Mitt fina rum. 

 

Med mitt lärda ordningssinne, redan som tonåring, färskt i minne stod jag i hallen hos Nicklas och bara stirrade. Jag såg mig snabbt omkring och dämpade snabbt mitt skriande behov av att sparka av mig skorna, och genast börja sortera högarna med reklam och diska upp alla koppar och fat som trängdes i kökshon. Här är vardagsrummet,  jag har tapetserat det själv! sade han entusiastiskt och jag log vänligt medan jag kastade en svepande blick i rummet. Det var alltså såhär en tvättäkta ungkarlslya såg ut? Jag hade en envis lust att plocka fram städarandan som min mor en gång skolat mig i, och det enda jag kunde känna för tillfället var lusten att börja vika ihop kläderna som vilade på fåtöljen. Och var det inte en repa på tapeten? Ah, det var katten som gjorde det där när han var unge. Jag ska göra om den där våden när jag får tid och lust, förklarade Nicklas lättsamt.

 

Jag greps över hans lättsamma inställning till obetydelsefulla detaljer, små floskler och lite skit i hörnen. Något som alltid varit viktigast i min vardag. Det stod klart att två helt olika världar hade stött samman. Krockat. En perfekt frontalkollison. Jag försökte att inte tänka på det. Inte just nu i alla fall. Jag kämpade mig loss från min ordningssamma röst, och kastades tillbaka till nuet och Nicklas lägenhet. Mitt i allt kaos, var det otroligt fascinerande och se hur han beslutsamt hade valt bort saker som inte var så noga, men med omsorg såg till att det som betydde något hamnade högt upp på listan. 

Nyckelknippan lade han rutinerat ifrån sig på hatthyllan och gick med snabba steg fram till balkongdörren och släppte in Azrael. Katten som så många gånger sökt sig upp i hans knä under våra kvällsliga samtal över webbkameran, och sökt närhet. Jag hade sett hur han gav katten av sin dyrbara tid och av de innerliga strykningarna på den randiga pälsen att döma, kunde jag riktigt känna hur mycket kärlek de utstrålade.

Han småpratade lite med Azrael och gav honom försiktigt mat i den blå plastskålen på golvet, formad som en rund kattkropp.

 

Han ställde sig hastigt upp igen och såg på mig. Den varma blicken gjorde mig nervös, och det varma blodet som hetsigt pumpade runt i min kropp gjorde mig alldeles skakig. Jag visste inte hur man gjorde längre, hur visade jag att blicken var ömsesidig? Innan tanken var färdigformulerad stod han redan intill mig och jag pustade ut. Initiativtagande var en egenskap som hamnade högt upp på listan. Ovarsam med hemmet, minus på min lista. Men det tänkte jag inte på nu. Oförberedd slängde han åt mig en hastig kyss och sökte medhåll i sitt leende med en sökande blick. Oblyg och intim, stort plus. Han visste verkligen vad som var viktigt. Vill du ha en hamburgare? Jag kan steka en åt dig om du vill! sa han och plockade entusiastiskt fram stekpannan. Jag nickade glatt. Omtänksam, ännu ett plus. Ett stort sådant. 

Jag satt mig ner på den ljusa furustolen intill köksfönstret och lutade armbågen mot en hög med reklam, och njöt av synen när Nicklas engagerat fejade i köket. Peppar? Jag nickade snabbt. Det här var något jag kunde vänja mig vid. Burgaren serverades och vi åt under tystnad. Våra hungriga blickar blev allt säkrare och vi log till varandra mellan tuggorna, som tysta små kärleksmeddelanden.

 

När magens rop på hunger stillats, låg vi ihopslingrade på hans enkla 120-säng. Hans knöliga axel kändes som den mjukaste kudde. Hans svaga doft från halsen intill doftade godare än den godaste parfym och hans värme tinade upp mig mer än något annat hett element. Mina vilande ögon växlade mellan den dovt bruna sovrumstapeten och hans perfekt formade profil. Han blundade harmoniskt och jag kunde mata mig full av hans anlete. Lapade i mig.

 

Jag förbannade mig själv för att jag inte tagit med mig tandborsten, för jag ville allt annat än att åka hem till min tomma singeletta fyra mil bort. Min hett efterlängtade fantasti hade äntligen blivit sanning, och här låg jag nu. Intill en man som snabbt slagit undan benen på mig, och jag föll snabbare och snabbare ner i trevande, djupt, okänt och alldeles underbart djup av känslor där bara ett fåtal överlevde. Jag ville verkligen stanna där i värmen. Inte åka hem till kylan, till de kala väggarna som viskade elaka minnen och utnyttjade sekunder av närhet.

 

Men det var ju förstås önsketänkande. Klart han ville bli av med mig, och ha sin ungkarlslya för sig själv. Någon gång skulle förtrollningen brytas, det var jag övertygad om. Lugnet bröts plötsligt, med att han ryckte till och såg på mig. Han virvlade sig ur vår formation, lade sig på sidan och lutade tinningen mot sin knutna hand. Dags att åka hemåt, nu var förtrollningen bruten. Det var skönt så länge det varade, slog mitt cyniska väsen fast. Jag såg på honom en sista gång, vem visste när jag skulle ligga såhär nära honom igen.

Jag vill inte att du ska åka hem, kan du inte stanna i natt? sa han så blygt och försiktigt han kunde och såg långsamt upp på mig medan hans blick vandrade runt i mitt ansikte. Från hårfäste till haka, och upp igen. Drömde jag nu? Hörde jag fel? Det här går väl ändå inte att missförstå? tänkte jag hastigt och intensivt medan jag så snabbt jag kunde bläddrade mentalt i paragrafer jag lärt mig i den stora boken om oskrivna lagar. 

Han strök handen mot min kind och med den inviten log jag bara brett. Det fick vara svar nog.

Jag drog honom intill mig och lade oss till rätta igen i den trånga sängen. Må det ligga klädhögar här och där, gammal reklam på hallmattan och en sönderriven tapet på ena vardagsrumsväggen. Han visste vad som betydde något. Förtrollningen kunde fortsätta, jag skulle ingenstans.