Aspebodaminnen jagar mig.
Minnena från tiden i Aspeboda jagar mig fortfarande. Känner mig nästan traumatiserad på ett sätt. Även om det på sitt sätt var vackert så var den isolerade känslan läskigt påtaglig. Det känner jag nu, nu när vi flyttat till Hofors och jag kan se på upplevelsen på ett annat sätt och kan tillåta mig att jämföra och känna efter.
Aspeboda kan jämföras som ett gammalt ex som absolut inte var bra för dig, gjorde dig illa i själen lite, lite mer smygande för varje dag som gick. Ett ex du är glad att slippa men som samtidigt lärde dig väldigt mycket av. Du växte som människa och numera vet du vad du vill ha och inte.
Småbarnslivet är fortfarande intensivt men det känns lättare. Jag har hamnat i ett helt annat sammanhang med barn och de har lekkompisar. I torsdags till exempel, så ville Egil leka med sin klasskompis Eddie efter skolan så i samråd med mamma Marie skjutsade jag dit honom. I fredags medan Egil var i skolan så åkte jag och Sam hem till hans förskolekompis Zack, där jag och hans mamma Märta pratade oss igenom tre timmar med kaffe i hand.
Allt känns bara så... upplyftande. Skön känsla. Och snart börjar jag mitt nya jobb på Länsstyrelsen Dalarna.
