När tvåsamheten förändras.
När barnen sliter itu familjer och relationer. Allt lugnt när tvåsamheten är som bäst och tiden är vår egen. Sömnen likaså. När de älskade små liven gör entré i våra liv och får oss att ifrågasätta både värderingar och vad vi priortiterar hett i våra (nya) liv.
När kärleken för tvåsamheten inte längre får plats i det nya vardagsrummet där både en och två barn befinner sig och tävlar om uppmärksamheten.
Hur gör en då? Åt vilket håll ska jag vända mig för att bli perfekt? Perfekt fru, perfekt vän, perfekt älskare och gärna även lyhörd och förlåtande. Men när tiden är en lyxvara som båda föräldrarna köpslår och tävlar om finns det inte tid för kärlek längre. För vi kämpar om vår egna överlevnad nu. Med ett barn i varje hand. Partnern får hänga på bäst hen vill men jag hinner inte bry mig. Prioriterar inte. Hur gör jag då?
Hur gör jag om jag är den som försöker hänga på? När mina ord som en gång var något värdefullt nu blivit något som inte är värt att lyssna till. En källa till irritation. Till missnöje. En betongsugga som hindrar framfarten. Hur gör jag då? Vi försöker hinna över en mållinje som ständigt flyttar på sig och utmanar vår styrka och ork. Hur länge orkar vi prestera utan att ta av oss sanningens skygglappar? Och när de sedan åker av... är vi fortfarande ett då? Eller har kärleken till våra barn delat oss i två delar? Vår främsta prioritet, kärleken, flyttade fokus från tvåsamheten till det bästa vi skapat.
Så ironiskt att det är just det som är källan till att vi inte längre orkar vara ett lag. Ett team. Att vi inte ser att det är kärleken som borde få oss att orka. Istället lägger vi pannan i ännu djupare veck och drar en suck. Igen. Livståget fortsätter och jag hoppas att vi alla får fortsätta dela kupé. Tillsammans. För kärlekens skull.
Relationer.
Tänk att livet kan vända så snabbt. Att det kan kännas så lätt helt plötsligt. Någon som bestämmer sig för att säga Hej. Eller, Förlåt. Jag älskar dig. Någon som helt plötsligt ringer och förklarar. Sen blir allt bra. Så lätt. Det kanske är såhär man fångar bitterheten i sin linda.
För första gången på väldigt länge kan jag andas. För första gången på länge känner jag fokus. Att jag lever.
Mamma, jag är så glad att att du bestämde dig. Vi lever nu. Inte sen.
Att sörja någon som lever.
Att som vuxen få vara barn, är allt jag drömmer om.
Att du ska se och bry dig om, är allt jag ber om.
Att författa några rader om hur du tänkt på mig, att du inte kan säga kärlek utan att berusa dig.
Att tiden äter på dig, gjort dig förlamad
Hur du stirrat på telefonen, på den tomma textraden, ångrat dig sen, inte viljat släppa fasaden.
Lämnat mig i skärvor fullständigt förkrossad, sörja någon som lever, från livet helt förpassad
Vardagen rullar på, du är ingen passagerare. Livet snabbar på och ingenting blir enklare.
Som mina barn älskar mig, älskar jag dig.
Ett barns kärlek i mitt bröst, som aldrig fått tröst.
En dag hoppas jag du vaknar, och inom dig hör min röst.
Varför har du så ont, varför är du inte här?
Snart är allt för sent, att få ta del av allt det här.
Det här med finskan.
När barnen blir äldre och frågar mig; Varför slutade du prata finska med oss?
Då ska jag svara; För att det gjorde mig till en bättre förälder.
Jag har efter ett år av funderingar fram och tillbaka bestämt mig. Jag tänker börja blanda in mer svenska i mitt dagliga tal med barnen. Och det var tack vare en film som jag såg igår med Nicke som fick mig att bestämma mig.
Varför? Jo, för att jag känner mig så otroligt frustrerad. Frustrerad över att orden inte räcker till när jag vill förklara något komplicerat för barnen (som jag förvisso lyckats med, med nöd och näppe på finska men inte alls lika bra). Frustrerad över att Nicke inte känner sig delaktig i vardagen för att han inte hänger med till hundra procent. Frustrerad och arg på mig själv för att finska språket verkar ha definierat mig som ebän onödigt ilsken förälder. Och det är ingen person som jag vill vara.
När jag uppfostrat mina barn i ett uppjagat ögonblick så låter det alltid värre än vad det är. Och jag orkar inte vara arg nå mer. Hela min barndom är färgad av ilskna tonlägen. Det får vara bra nu.
För det var så de sa i filmen, som mkt handlade om en språkprofessor, att vilket språk jag väljer att tala så definierar det mitt sätt att vara och mig som person. Och någon onödigt arg person tänker jag inte bli.
Jag längtar efter att inte känna mig ensam i språket. Att vara den enda som pratar finska med barnen i vardagen. Att Nicke hamnar utanför i mina samtal med barnen för att han inte blir en i gänget. Han förstår ju. Men långt ifrån allt.
Så efter en timmes ångestgråt i soffan och behöva inse att jag måste lägga något på hyllan till stor del, som är en del av mig, för barnens så testade jag idag att blanda språken hemma. Mest svenska. Och bara svenska när Nicke är med. Och jag kände mig lugnare för jag kände mig trygg i språkbruket. Och då blev barnen lugnare. Det blir nog bra det här.
Aspebodaminnen jagar mig.
Minnena från tiden i Aspeboda jagar mig fortfarande. Känner mig nästan traumatiserad på ett sätt. Även om det på sitt sätt var vackert så var den isolerade känslan läskigt påtaglig. Det känner jag nu, nu när vi flyttat till Hofors och jag kan se på upplevelsen på ett annat sätt och kan tillåta mig att jämföra och känna efter.
Aspeboda kan jämföras som ett gammalt ex som absolut inte var bra för dig, gjorde dig illa i själen lite, lite mer smygande för varje dag som gick. Ett ex du är glad att slippa men som samtidigt lärde dig väldigt mycket av. Du växte som människa och numera vet du vad du vill ha och inte.
Småbarnslivet är fortfarande intensivt men det känns lättare. Jag har hamnat i ett helt annat sammanhang med barn och de har lekkompisar. I torsdags till exempel, så ville Egil leka med sin klasskompis Eddie efter skolan så i samråd med mamma Marie skjutsade jag dit honom. I fredags medan Egil var i skolan så åkte jag och Sam hem till hans förskolekompis Zack, där jag och hans mamma Märta pratade oss igenom tre timmar med kaffe i hand.
Allt känns bara så... upplyftande. Skön känsla. Och snart börjar jag mitt nya jobb på Länsstyrelsen Dalarna.
När livet vände.
Jag är så evinnerligt glad över att vi lämnade äckelhålan Aspeboda. Jodå, visst låter det allt fint. Men stämningen där var så infekterad så jag skulle aldrig någonsin vilja återvända. Inte när jag tänker på vad vi har nu. Det blir också lite läskigt när jag tänker tillbaka på tiden där, för jag blir så otroligt varse om hur anpassningsbar jag är. Hur anpassningsbar och flexibel jag alltid varit.
Jag är en person som alltid försöker få saker och ting att fungera. Anpassa mig. Nöja mig med att läget är som det är just nu. Försöka hitta det fina i en sprucken vägg. Ett trasigt fönster blir ju fint bara man tar bort spindelväven och sätter dit en vacker blomma.
Ända tills dagen kommer då jag får ett permanent miljöombyte. Inte förrän då inser jag hur jävla äcklig den där väggen var. Och hur sprucket var inte det där fönstret egentligen? Hur kunde jag tycka det var så fint. Och drog det inte lite kallt?
Jag ville inte inse det då. För jag var mitt uppe i att försöka överleva. Som jag alltid gjort. I hela mitt liv. Ända sedan 15 års ålder har jag oroat mig för pengar. Började dricka te när jag var 12 för vi hade aldrig något annat att dricka hemma till frukost. Strax därefter började jag dricka kaffe. Flydde in i musik och tänkte att det skulle bli bättre - bara jag blev vuxen.
Men det blev det inte. Jag oroar mig fortfarande för pengar. Dagligen. Jag har jobbat i min bransch i tretton år snart och har fortfarande inte fått lukta på en tills vidare-tjänst. Jag har snubblat över en, men den var inte menad till mig. Den manövern har jag gjort alltför många gånger nu. Kan inte ens räkna dom längre.
Men det fina med mig är att jag och överlevnadsstrategin är att jag lyckas hitta glädje och skratt i det mesta. I mina vänner, i härlig musik, i en fest, en trygg axel att luta mig emot, ett öra som lyssnar, en mun som ger tröstande råd. Jag har aldrig känt mig ensam, för jag har alltid varit öppen med min oro. Om det mesta. Och då är stödet alltid nära. Det känns skönt. Och inget är beständigt, bara tiden. Och det är väl upp till mig och bestämma hur länge jag vill gnälla över något trivialt. Eller stort.
Det mesta som gör ont, går över till slut. Det måste det och det är jag smärtsamt medveten om. Har gått den hårda vägen. Det är liksom konstruerat så. Universum är inte enkelspårigt, det måste finnas en balans. Någon gång slutar det regna, jag vet inte när, jag vet inte hur. Men är jag bara tillräckligt tålmodig så kommer belöningen till slut.
Och det gjorde det. När vi äntligen kunde lämna Aspeboda bakom oss, med en rygghuggande andrahandsvärd, hans häxpar till föräldragrannar och den förbannade jävla luftvärmepumpen som han aldrig fixade - så andas jag äntligen ut. Utan det där trycket på bröstet. Någon tryckte in bråcket och det slutade göra ont. Det var så många insikter som landade när vi som familj landade i Nickes uppväxtort Hofors.
Hur länge till hade vi orkat köra tvåmannashowen med två barn omkring oss, utan lekkamrater nära? Hur mycket stryk hade våran relation tagit på pendling och att ständigt turas om att vara hemma med barnen? Hur länge hade den orkat utan att vi fick tid för varandra? Hur länge hade vi orkat hålla uppe stämningen? Hade vi kanske skilt oss om Hofors inte hade kommit och räddat oss med sin bostadsrätt på facebook den där kvällen?
Jag insåg också hur herregud-trött jag var på att bo i storstan! Och herregud vad jag uppskattade att kunna traska halv åtta på kvällen till affären bara för att köpa en mjölk och lite kaffe. Utan bil. Utan handlingslista. Lite spontant. Utan att behöva tanka bilen ens. För den blev ju kvar hemma när jag gick iväg.
För oavsett om vi bodde i stan eller isolerat i Aspeboda så behövde vi bilen. Båda två. Ofta bråkade vi om den. Nu har nicke fått fast jobb på industrin i Hofors och cyklar till jobbet. Den gobiten. Så lycklig han är. Och så lycklig jag är när han är det. Och då blir barnen också det.
Hade vi hamnat i ett avsnitt av Alla vi barn i Bullerbyn när vi flyttade in i vår bostadsrätt på Synargatan, förresten? Den här typen av frihet vi kände när barnen fick lekkamrater längs med gatan, går inte att beskriva. Det var nästan obehagligt. Vi var som djur på zoo som plötsligt fått tillbaka sin frihet. Med barnen utomhus eller hos grannbarnen såg vi nu bara varandra. Behövde inte turas om att ge dom uppmärksamhet. Vi tog lite trevande på varann och omgivningen och insåg att vi inte hade haft tid att kramas. När vi nu hade det visste vi inte riktigt hur vi skulle bete oss. Vi pillar lite på inredningen, och planerar framtida bostadsprojekt. Köper sänglampor på blocket och bygger staket. Hänger tvätten i vårt nya torkskåp och pratar om glasdörrar till duschen. Hälsar på barnens farmor och farfar ett stenkast bort. Får spontanbesök av grannen.
Och lite där är vi nu, vi känner oss fram - och dumflinar ibland åt vårt nyfunna sociala liv. Det går inte och säga annat än att livet har vänt. Det är ju såhär livet ska vara! I alla fall i våran värld. Och ingen arbetslöshet i världen kan ersätta den känslan. Allt kan bara bli bättre.
När livet strippar ner dig till absolut ingenting.
Är det verkligen så att man måste strippas ner till absolut ingenting innan livet belönar mig? Att jag ska drivas så hårt till ruinens brant att det enda jag har kvar att vara tacksam över är skinnet jag bär på kroppen.
Miljarders med nej tack. Avskavd självkänsla som riktigt svider nu. Att ekonomin ligger och krälar på sumpig botten. Jag är skyldig en lunch som jag inte betalat tillbaka. Att jag lånat pengar av tre av mina anhöriga. Att jag lyckats på håret nästan bli utesluten ur mitt fack för att jag inte kunnat betala avgiften.
Jag har deppat ihop psykiskt över att mat är ett måste som kostar mycket pengar när man inte pengar har. Valt de billigare alternativen trots att det dyrare är bättre för min hälsa. Som vete istället för glutenfritt. Som kaffe istället för energidrycker. Magkatarren kom och sa hej rätt snabbt efter det.
Prioriterade också bort min hy för att jag inte längre hade råd att köpa den där grymma ansiktskrämen som är så bra för min stressacne. Tvättat mig och smörjt mig med skit jag har hemma. Så huden gör uppror nu. Bra skit för självförtroendet det där med fattigdom. Orken blåste bort helt. Hittar glädje och avslappning i ett glas vin på fredagskvällen. Vill sova för alltid på lördagen.
När jag trodde bägaren var överfull välter den. Vi blir uppsagda och vräkta utan pardon ur huset. Lurade och besvikna. Arga. Ledsna. Stressade mer än nånsin.
Mitt i allt kommer så vändningen när jag står där näck och skakar. Liksom kisande sträcker upp händerna efter halmstrån att gripa. En gammal kollega och numera chef på SVT Falun erbjuder mig vikariat på webben. Tackar glatt ja för en månad i maj. Får sedan förlängt augusti ut med en veckas betald semester!
Vi hittar bostaden och avlastningen vi länge sökt. Vräkningen och bostadsbristen jagade oss ut ur falun mef högafflar. Vi fann en härlig femma i Hofors. Bekvämlighet här kommer vi. Kontrakt påskrivet. Klart med banken. Flytten pågår och så även administrationen. Men det lyser där borta i horisonten. Och med den där dyra krämen i ansiktet nu känns upproret lite längre bort. Saker blir bra. Jag är inte naken längre.
"Vi har ju koll på läget, hur svårt kan det va med en till?"
"Ja men nu har vi ju koll på läget, hur svårt kan det vara med ett barn till?!" Nä, nä, nä. Snälla föräldrar med ett barn; gå inte på den lätta.
Jag kan avslöja för er att det är därför det första barnet existerar - för att sälja sin föräldraskapet med sin gullighet och timidhet. Äta bra och sova mycket så att vi föräldrar ska luras och tro att det här är världens lättaste piece of cake. Eller i alla fall, lättare än vi trodde. Lättare än om man ska jämföra med alla skräckhistorier vi blivit slapade i ansiktet med av alla svettiga och gäspande mammor med mörka ringar under ögonen och händer som grabbar tag i dina axlar och väser "gör det inte!".
Vad sjutton pratar dom om egentligen, det här går ju skitbra! Tills den dagen då ni blir gravida igen och hen gör entré som "andra barnet". Hej då livet. Fram tills nu kunde ni i alla fall turas om att vara med barnet. När barnet sov hade ni partid. När barnet var hos den ena föräldern var den andra famnen ledig att kunna gå på toa eller ta en dusch. Få partid genom att ordna barnvakt, för det är ju "bara ett barn, och det är ju inga problem". Jag lovar er när jag säger följande; Ett barn är ett barn, två är tjugo. På riktigt.
Jag trodde jag visste, men jag hade inte en jävla aning. Ingen aning om att det skulle bli såhär tufft. Jag trodde helt seriöst att jag hade "koll på läget". Hur svårt kunde det vara? Jag hade ju redan haft de här vaknätterna, och jag hade ju redan upplevt hur trött man kan vara och hur trotsålder ser ut och beter sig. Jag var ju fullt rustad för att få fler barn. Lätt! Oh no i didn´t.
Vad jag INTE visste var att när den ena sover, så är den andra alltid vaken. I princip. När den ena har somnat på natten så vaknar gärna den andra när du just somnat om. Den lediga handen du hade till höger eller vänster om dig när ni traskade utomhus var inte längre ledig. Inget ledigt space att kunna vila sig. Jag hade ingen aning om hur det skulle vara när två barn är sjuka samtidigt, och vara ensam hemma med båda.
Och att syskon oftast blir direkt motsatser till varandra hade jag nästan redan misstänkt, men trodde det var en levande myt. Kan berätta för er att det är det INTE. Den ena är lugn, den andra skriker ibland halsen av sig. Den ena älskar sås, den andra hatar sås. När den ena är glad, är den andra grinig som fan. När den ena är sömnig är den andra pigg som attan och retar gallfeber på sitt syskon. Och har du sån tur att du får två barn av samma kön kan du räkna med en sjujäkla vardag till evigt tävlande. Om hur orättvist allt är. Ständigt medlande. Om den här distinkta dagen du minns när du gav upp medlandet.
Lycka till. Och jo, jag älskar mina barn mer än livet självt. Om du trodde annat
Arbetslös.
Ibland är det till och med jobbigt att sätta min elektroniska tandborste på laddning. För att inte tala om hur frustrerad och halvt panikslagen jag blir över att mobilen bara står på 20%. Jag vill inte träna (längre), äta socker tills jag spyr och vältra mig i självömkan känns mycket härligare.
Jag vill bara somna om när jag vaknar och jag tar varje chans (uppenbarligen) att skälla på barnen, när det i själva verket är mig själv jag ska vända vreden emot. Jag är en ofrivillig förälder vissa dagar och när jag lämnat barnen hos eva-lena börjar nedräkningen tills jag måste hämta dem igen. Kan inte leva i nuet. Krav möter kraftlöshet (och kravlöshet).
Med det sagt så måste jag säga att jag älskar mina ungar mer än livet och Nicke som står ut med mig. Men jag känner hur jag älskar mig själv allt mindre. Dessvärre. Är det såhär man känner sig som arbetslös så vette fan om jag vill vara med nå mer.
Så - jag behöver en plan. Massor av träning, personlig jobbcoach, arbetsintervju hos en befintlig arbetsgivare och ett möte med en avlagd vd som nu för tiden "jobbar med nätverk", låter väl som en lagom vecka? Jag ska nå mitt mål i år. Ska. Jag ska ha ett fast jobb innan 2017 är slut.
Jag lovar att skratta mer, se de små sakerna och låta skitsaker passera. Tack för att jag har en underbar och galen familj. Tack för att ni är friska. Tack för att jag får vara frisk. Tack för att jag får vara er nära. Tacksamhet. Så lätt. Egentligen.
Vägskäl.
Det var länge sedan jag befann mig i ett sånt stort och brett vägskäl i mitt liv. Dimmigt är det också. Jag ser nada. Skorna läcker in vatten och det är kallt. Åt vilket jävla håll ska jag gå? Är det återvändsgränd ditåt...? Eller kommer jag in o värmen åt andra hållet?
Jag försöker verkligen att vara tacksam för allt jag redan har. För det är så otroligt mycket. Och jag är verkligen inte personen som gnäller och tycker synd om mig själv. Men fan vad jag saknar pengar. Och ett jobb. Någonstans att gå om dagarna. Att känna sig meningsfull. Och att inte behöva vända på varje krona två gånger jämt.
Ser handlar om att jobba på att jag redan duger som jag är. Jag är perfekt såhär. Att jobba på görandet och varandet. Det är tydligen skillnad. Jag jobbar på saken. Försöker hela tiden hålla modet uppe och tro på att jag kommer ro hem det här.
Vadå? Mitt projekt för 2017 är ju att bli anställd på lång sikt. Alternativt att min affärsidé med dethanderifalun.se upptäcks av en magnat med mycket cash och köper upp delar av det. Och gör mig till boss naturligtvis.
Jag kämpar på men kommer inte ifrån känslan att att det är jävligt gnälligt nu. Och det är inte likt mig. Men den här autopiloten gjord av finsk sisu ger fan inte upp. Den självgår som på en bil som i rena förskräckelsen kommer framåt av bara bensinångorna som är kvar i tanken.
Och så går vi i flyttankar. Igen. Home is where i lay my hat. Story of my life. Med undantag för att jag även numera lyssnar också till; Home is where my heart is. Återkommer om det.
Tack livet för att du håller mig och min familj friska och glada. Tack för mina barn. Tack för att du ger min man allt han förtjänar. Tack för att du ger mig tid att reflektera över vad som är viktigt. Tack för att du ger mig orken. Motivationen. Ingen annan kan förändra mitt liv, bara jag. Alla är vi alltid bara ett beslut ifrån att förändra det. Så lätt. Så svårt. Vila i nuet. Tro på framtiden. Tack.
Om någon inte fattat det så tränar jag extra mycket på tacksamhetsmantran just nu. Nattinatt.
Utbränd?
Ibland känner jag mig så jävla ensam i föräldraskapet. Sam är mer vild än tam när han galopperar in i treårstrotsen med stora steg. Jag tänker att ingen kan ha det då jobbigt som jag har nu... ingen.
Det är många mornar jag vaknar när jag hör dem ropa och tänker... åh nej, dom är vakna. Jag vill bara sova. När JAG vill sova. Känner mig så berövad på min egentid och känner mig fängslad. På ett sätt. På ett annat så otroligt jävla privilegierad. Tacksam... för Nicke, mina barn, vår hälsa och vårt underbara hus som vi hade osannolikheten att hitta på rätt tid vid rätt plats.
Vad ska jag göra med alla känslor och tankar egentligen? Träffa mer vänner? Hå och prata med någon om att orka med småbarnsåren? Bara stå ut kanske, eller träna lite mer... kan det göra susen? Jag är utan tvekan en utbränd mamma med ständig sömnbrist och dåligt samvete för att jag vill ha mer tid för mig. För oss.
Om två veckor åker vi till Teneriffa. Bara jag och Nicke. Fan va jag ska andas. Och sova. Jag älskar er mina bebisar.
Hur ska man hinna med?
Hur klarar den moderna föräldern vardagen utan hjälp egentligen? Hur fan beter dom sig? Jag tror inte att man gör det ärligt talat. Inte utan utbrändhetstecken eller depression Light.
Och att FLYTTA med barn utan hjälp? Herregud. Jag och Nicke gjorde ett tappert försök igår med båda barnen hemma och det blir ju fifty fifty passa barn och resten packa. Och rätt snabbt tappa fokus för att jag glömt vad jag gjorde. Resultatet var att man hade nåt på gång i tre rum typ... ny ser vi iofs ljuset men det är långt ifrån organiserat.
Har svårt att komma igång med barnen hemma eftersom deras behov per automatik går först.
Längesen jag kände mig så uppjagad men jag ska försöka göra ett tappert försök idag med och göra en sak i taget. Allt blir säkert bra. Så länge vi har snälla barn. Idag blir dom iaf en mindre som får roa sig i Hofors ert par dagar. Och så slipper vi ju flyttstäda. Värt det.
Vadå ett år? Det är slutet på en era!
Jag är så stolt över mina graviditeter. Över barnen som låg där inne och nu finns emellan mig och Nicke, 5 år och snart 3. Att föräldraskspets vardag kan kännas som ett parallellt vakuum där tiden står vindstilla. Absolut ingenting händer. Men det gör det ju bevisligen. Hela, hela tiden. Det är nog bara bristen av ens egna tid som äts upp av krävande och utmanande barn som har bråttom att växa upp, som tär. Och distraherar på ett härligt och inspirerande sätt.
Jag står gärna stilla i tiden tillsammans med mina barn.
Och om en vecka vid den här tiden säger vi vemodigt hej då till lägenheten på Källtorpsvägen där barnen haft sina första år i livet. Där så mycket hänt. Där ingenting har hänt. Där många beslut har tagits och där många ord sitter i väggarnas vävtapet. Där livets tristess gett oss eld i baken och där vi samtidigt tillåtit oss att omslutas av att inget händer.
Efter fem år i småbarnsdimman tror jag vi kommer ut på andra sidan. Redo att säga hej då till en era och välkomna en annan i Aspeboda. Jag hoppas innerligt att huset där ska ge oss många år av fina minnen och att vi kan se våra barn i ögonen och säga; Här har du alltid ett hem.
Men först ska jag bara ge fan i att balla ur. Packa snabbt, leja mycket hjälp och hitta varenda genväg för att jag ska behöva stressa så lite som möjligt. Nu kör vi. Vi ses på andra sidan skogen. Och kom ihåg; Allt kan hända. Bara du vill.
Vad jag vill ha.
Det finns några saker som jag skulle önska att universum gav mig inom rimlig tid. Vad? Var lugn - jag ska radda upp dem;
1) Jag vill publicera en bok. "En trött jävla morsas tweets" ska den heta. Omslaget ska Linda Jonsson utforma. Punkt på den.
2) Jag vill bo på Galgberget, i Gruvrisets lägenheter med uteplats och närhet till skogen.
3) Jag vill gå en skrivarkurs så att jag kan utveckla mitt skrivande.
4) Jag vill åka på meditations- och yogaretreat för att gymma hjärnan. Lära känna mitt inre.
5) Jag vill ha en fast tjänst på ett arbete som jag älskar. Gärna inom journalistik, PR eller copy. Eller något annat som innebär att jag får vara social med andra människor, och som genererar en slant så att vi kan överleva och kanske unna oss något roligt emellanåt.
Ja, det var väl allt. Se så universum, get to work honey!
Ett parallellt universum.
I dag tittade jag på håll när Sam satt i sin vita barnstol och åt frukost tillsammans med sin storebror i vardagsrummet. Han fyllde en sked med yoghurt från tallriken framför honom, väl förankrad i bordet med sugploppsbotten, och prickade den i munnen med träffsäkerhet. Danonino Hallonkvarg med havrefras. Samma som storebror. Medan han tuggade tittade han intresserat på morgonens Bolibompa.
På håll satt jag i köket och drack mitt morgonte, ville inte störa. Åt lite macka. Instagrammade. När jag ser Hur Sam mumsar yoghurt slår mig tanken... så fort han växer. Så fort Egil växer. När blev Sam så stor?! Han äter själv. Förstår allt vi säger. Men säger inte ett ord. Pää! sa han häromdagen. Peppe, gissar vi. Eller pappa? Mamamamama säger han också. Men det är väl allt. Och så en hel del närhetsbehov förstås och gnissel och gnäll. Kindtänderna är på g.
Men när han är glad är han jävligt glad! Skrattar högljutt av nästintill våldsamma lekar och kastar sig vilt utför soffan med bulor som följd, eller slänger huvudet bakåt när man minst anar det och skrattar så han kiknar när man i sista stund lyckas fånga honom. I hans värld har vi naturligtvis koll på allt. Inget kan skada honom. Tror han ja.
Helt olik sin observanta och försiktiga storebror. Det enda de egentligen är likadana i det avseendet är väl att de båda älskar att studsa i soffan och i vår dubbelsäng.
De växer för fort. Och vi har dem bara till låns. Det smärtar så. Redan om tio år, om vi har tur att det inte sker tidigare, kommer Egil att börja frigöra sig ifrån oss. Skaffa egna playdates med sina kompisar, gå på disco, sticka ut och cykla, kanske spela i band. Och Egil som för en månad sedan lärde sig att cykla. Så lycklig. Sådan frigörelse. Och Sam som går i ljusets hastighet. Glädjen över att april månads tredagarsfeber äntligen släppt sitt grepp om honom så han kan stoja igen och få vara glad.
Vi klagar på att vi aldrig får sova tillräckligt. Men jag vet att vi när den senare tiden kommer, så ojar vi oss nostalgiskt om när Sams lilla gorumpa vingligt spatserade mellan badrummet och vardagsrummet med sina runda, glada äppelkinder som bevis över hur lycklig han är över att vara utan blöja. Helt naken. Eller om tiden när Egil höll hårt i mig och grät, och sa att jag inte fick åka till jobbet. Eller när Egil glatt ropar från köket: Mamma, det luktar fis här! Pierukakka! Pierufiisii! Hihihi!
Tiden rinner oss mellan fingrarna.
