Det ryms mycket i en skalle

Om man ska jämföra med andra så kanske det inte händer så mycket i mitt liv just nu. Men å andra sidan händer det skitmycket, det är under de här slitiga småbarnsåren som magin vävs in. Det är nu grunden till vår nostalgi om tjugo år, byggs upp.

Vi kommer sakna de här nätterna när barnen vaknar flera gånger per natt, sjukliga vaknätter, pumpande av bröstmjölk, ständigt ammande, tidiga morgnar klockan 5.30, upprepade vaggningar i vagnen i väntan på att få äta lunch ostört. Oro för bajseri och tålamodsprövande med trotsen som stiger oss över huvudet. Underbara leenden från de små och morgongos i soffan eller sängen. Det är så mycket, det är så lite. Men mest så jävla mycket kärlek.

Nu har Sam äntligen somnat i vagnen efter två omgångar mammamjölk, storebror sover lunchvila efter en långhelg av magsjuka och pappan njuter av egentid vid hemmastudion. Själv känner jag hur blodsockret sjunker och det är dags att hiva in lite varm pastasallad i micron. Fick min första festinbjudan på sms i förrgår, men ärligt talat... jag skulle inte vilja vara nån annanstans just nu.

Jag kuskar buss till jobbet den här veckan. Det är rätt skoj faktiskt. För det första får man en sjyst morgonpromenad till stationen på morgonkvisten med go musik i öronen, och för det andra känner jag mig som en skolflicka igen. ) För det tredje så köpte jag faktiskt ett busskort för dyra pengar för två veckor sedan eftersom jag inte visste när bilen som sambon grejat skulle anlända. Dumt och slösa pengar liksom.)
Majoriteten av de som åker buss på morgonen är ungdomar, som ska till plugget.

Ganska underhållande att observera den nya generationen unga som tydligen verkar klä sig lite hur som helst nu för tiden. Snacka om att jag inte hänger med längre. Ett par grå leggins med TRASIGA nätstrumpbyxor ovanpå. Varför? En annan bar en svart, slapp och hängande stickad mössa på hjässan som hon förmodligen fått sätta fast med hårnålar eftersom hon nog har missuppfattat det här med mössa. Den ska sitta PÅ huvudet och faktiskt VÄRMA de vitala delarna såsom öron och tinningar.

Nu jävlar är mormor igång och trakkar på de stackars små ynglingarna, men mest är jag ärligt talat road. Man riktigt känner hur hormonnivån stiger när sista hållplatsen är passerad och bussen nästan är full och den styr kosan till avesta.
Nästan så jag blir lite som tonåring igen. Fast, jag saknar det inte. Inte ett dugg. De långa stunderna man med omsorg valde ut alltifrån kläder, smink och parfym. Det tog ju hundra år! Allt för att behaga andra.

Och alla problem man hade... mest kärlekstrubbel då förstås. När jag på bussen tjuvlyssnar kan jag märka att inte mycket förändrats. Förutom kläder och alla elektronikprylar som de numera pryds av... mobiler, ipods, hörlurar och mp3-spelare. När jag var ung fick vi minsann skicka röksignaler till kompisarna när man ville hänga. Bah.

Det är på jobbet jag sitter när TT släpper nyheten att den äckliga 42-åringen nu på kvällen erkänt att han mördat lilla Engla i Stjärnsund. Jag har gråten i halsen, alla mina tankar går till familjen och deras anhöriga. Må styrkan vara med dem.

Känns som att Uppsala är det sista jag tänker på just nu. Måtte framtiden bringa goda nyheter, för nu är det lite svårt att andas.

Reboot and restart som det heter i datorvärlden. Och det är precis det jag håller på med nu. Därav tystnaden från min sida. Ni ska bara veta hur mycket tid och fokus det krävs att på endast två dagar landa hemma i huset, packa upp, sova ut, ladda nya krafter, hinna med lite vardagspyssel, packa upp igen och packa nytt. Eller i alla fall fundera vad jag ska ha med mig.

För i övermorgon är det dags för ännu ett äventyr; Uppsala och Upsala nya tidning. Fan vet hur det kommer bli. Återstår att se. Som det är nu känns det mer och mer som jag kommer bajsa på mig, men det lär väl ordna upp sig om jag bara tar det för vad det är. Go in, hit hard, get out. Typ.

Men tills dess är jag i alla fall värd och få slappa och pysa runt här hemma i mjukisbrallor och bara göra det jag vill i ytterligare 1,5 dygn. Och det tänker jag. Vad gäller Idre så har jag inte riktigt hunnit smälta alltihop, men jag lever! Och jag är numera asduktig på slalom. Inte. Men kul var det och kunskaperna fick ytterligare vatten på sin kvarn.