Det ryms mycket i en skalle

Nuuu mina vänner, tack vare att min fina "mobilsladd-som-kan-föra-över-bilder-från-luren-till-datorn-"sladd äntligen uppenbarat sig, och att jag äntligen förstått hur det fungerar i praktiken (den som är sämre än mig på datorer kan hålla käften!) så har jag tankat över ALLT till datorn sen jag köpte mobilen för ett år sen snart! Coolt va?! I think so.

Därför är det nu på kvällskvisten lite premiär för min första bildvisning frååån.... Älvdalen! Nostalgia á la Älvdalia kallar jag den för. Eh. Eller inte. Skit samma. Som följer nedan, mkt nöje!

I badet tänker jag mycket. Eller inte alls. Idag när jag tog mitt första bad hemma på flera månader, eftersom jag bott i Älvdalen, så var det nog en sådan gång när tankarna fladdrar iväg flera mil bort. Jag tänkte på Älvdalen, och tiden där.

Jag tänkte på alla långa dagar jag satt där och sorterade inkorgen och planerade nästa dag i kalendern för att minnas vilka jag skulle ringa och marknadsföra katalogen hos, vilka jag skulle sälja in annonser till och vilka jag skulle stryka. Alla luncher som jag och Linda setat vid det mörkbruna bordet i matsalen från ikea och pratat kärlek, barndom, saknad och framtidsplaner. Hur vi konstaterade vad trötta vi var och vilken fokus det krävdes att jobba såhär intensivt. Sedan skrattade vi och hade roligt ett tag.

Jag tänkte också på stackars Carina på Morins som opererade sin blindtarm och de goda biskvierna, om gästvänligheten och lunchpromenaderna till ok för att köpa blaskigt 12-kronors kaffe och sakta zippa på den på vägen tillbaks till kontoret i solen, enbart för att piggna till. Om de trevliga och pratgoa gubbarna på ica olssons som alltid gav en ett leende när jag kom gående med min korg bland limpor och pasta.

Tankarna vandrade också iväg till alla bastukvällar på torsdagarna i jan-olov och ingas källare tillsammans med en folköl och mina tankar, all snö, mulltoan, den friska luften, promenaderna och backarna till och från jobbet, slalomen, wäsabergen, Ulrica och hundarna, lugnet, stugan och mulltoan.

Men varför känner jag ingen saknad? Jag var i totalt avsaknad av nostalgi och separationsångest när vi lämnade gården och hunden Wilmas bedjande blick, för att styra bilen hem till Hedemora. Jag var kall och trött. Inget kände jag. Jag som trivdes så bra, men jag saknar det inte. Fan va konstig jag är.

På väg till jobbet efter helgen, och det mesta är väl som det ska. Skolbussen plockar upp ungarna vid hållplatsen nere vid apoteket. Samma ungar som alltid står där och tjoar och stojar i snöhögarna (bland eventuellt hundbajs kan gissas...). De glor precis lika mycket på mig som de alltid gör när jag passerar, trots att jag går där vaarje dag. Yeah well.
Den lilla gula golfen kommer fräsandes nedför backen samma tid också som väntat, likaså naturbrukskillen i den röda bilen som bor nedanför mig.

Men någonting är inte som det brukar. Passerar Älvdalens näringsställe caféet och observerar en hel drös med tomma ölburkar i snöhögarna och andra diverse ciderflaskor. Hård helg, konstaterar jag.
Men nog fan har det gått överstyr när jag först går förbi en totaldemolerad spark som förstörts till oigenkännlighet, och det enda som avslöjar att det är just en spark är för att det står "KARLSSON" på den. Jag var tvungen att stanna till, lägga huvudet på sne och liksom kolla vad fan det äär för hög med träbitar som ligger här då? Stackars Karlssons.

Väl utanför fastigheten där mitt jobb bor har även våran stora och fina kruka med tallkvistar, som brukade stå på trappen, krossats totalt! Pulvriserats till småbitar verkligen. Vad i helvete gör dom här på helgerna? muttrar jag, ser mig omkring och börjar gå in genom entrén. Det sista jag ser nedanför trappen utanför är två tomma vodkaflaskor av okänd sort ligga sladdrandes. Det går vilt till i Älvdalen måtte jag säga.

"Äh, det dom där jävla skogsisarna som har varit fulla och ska vara så jävla macho jämt", kommenterar en kollega. Jahapp, då var det mysteriet löst. För mycket fritid helt enkelt. Håll dom jävlarna i skolbänken nyktra och städade! En god idé om du frågar mig.

Va fan är det här? Ok, hundar är jättegulliga och mysiga, trevligt promenadsällskap och en mänsklig figur vid fötterna när det drar från fönsterkarmarna på vinterkvällen. Men för i helvete plocka upp hundskiten efter era djur!!!

Hela, och jag menar hela, jävla vägen ner till mitt jobb (och det är typ en kilometer) pryds av strössel av skitkorvar i snöhögarna. Vad är älvdalingarna för hundägare egentligen? Såna där svarta blöjpåsar till hundar, hört talas om dom kanske? Alltså jag blir så jävla äcklad så jag måste kolla ner i backen när jag går längs den trottoaren. Lika bra det för man går väl och trampar i en kringla där med snart. Det är helt sinnes...

Och vi talar inte om lite hundar här heller, varannan kåk om inte varje, har hund. Möter kanske två, tre hundägare på promenad på väg till jobbet. Ska fan putta ner en sån i snöhögen i ren protest om jag ser nån som inte plockar upp efter hundfan nästa gång. Så ska dom få smaka på sin egen skit. Så det så.

Gjort en helsikes massa kundbesök hos lokala företagare den här veckan, så snart är man kändis på byn! Många som man börjar snacka med och man säger i början av konversationen att man är från turistkatalogen så säger dom "Jahaaa, är det nii som börjat jobba där nu!"

Och på ica fick jag jag också en rätt kul kommentar av snubben jag pratade med:
"Jaa du brukar vara in ja, men den det finns ju en till tjej som brukar vara in här, men jag känner inte igen henne heller?"

Snart kan man väl inte gå längs dalgatan utan att folk ropar på en. Förresten! I förrgår när jag faktiskt GICK längs Dalgatan, som är huvudgatan här i kyrkbyn, så tutade någon och vinkade. Eh?! Jag höll god min och vinkade glatt tillbaka så vanten fladdrade. Men märkligt... ingen känner väl mig här? Eller?!