Det ryms mycket i en skalle

I går var det hur lugnt som helst med graviditeten nummer tre. Men i dag är det helt tvärtom. Humöret svajar, hungern återkommer som en irriterande mygga i örat och jag springer och kissar något som känns som PRECIS hela tiden... min mellis åt jag upp redan på förmiddagen, som jag skulle ha på eftermiddagen så här sitter man nu. Och våndas.

Ah, har en kladdkaka och ett trevligt Tupperwareparty som väntar runt hörnet där hemma så det borde bli trevlans!

I morse höll jag formligen på att trilla av pinn´på riktigt alltså! Ursäka mig men fy fan vad somliga folk beter sig som dumma fån/idioter ibland. Jag garvar än.
Tar er tillbaka till Liljeholmen klockan 08:43 när jag stiger ur tunnelbanan och ska ta rulltrappan upp till övervåningen. Många går ju, som jag tidigare berättat, i strid ström och vackert uppradat åt samma håll oftast.

Just i dag är den "vanliga" rulltrappan inte som den brukar. Stationspersonalen har ändrat riktning på den så att den går nedåt i dag, i stället för uppåt. Tror jag åkt samma rulltrappa sen jag började jobba här i stan och började pendla till globen.
Jag vet dock att det finns en till på andra sidan så jag tar snabbt ett beslut att fortsätta gå istället för att göra som vissa andra gjorde i morse: Ställde sig framför den, såg vääldigt uppgivna ut och slog ut med armarna lite diskret. Som om de tänkte: "Nämen! Hur ska jag NUU komma upp?!"   Eller göra som paret bredvid gjorde: Försökte ta sig upp ÄNDÅ!

Hur jävla puckade får ni bli egentligen?! Lämnade ni hjärnan hemma i morse eller är ni så fruktansvärt inne i era pendlingsrutiner att ni får black-out om en sån enkel sak som att en rulltrappa ändrat riktning en dag? Jag ska tydligen aldrig upphöra mig att förvånas.

Att ta sig från södersjukhuset i sthlm verkade först som en omöjlig uppgift. Virrig och trött, trasig och nött, som någon sångare sa nån gång yrade jag och försökte hitta en passande buss alternativt gå till närmaste tunnelbana.
Närmar mig en äldre man med glasögon på näsan som sitter och läser CITY.

"Ursäkta mig, vet du om man kommer till medborgarplatsen om man gåår.... ditåt?" säger jag.
"Hmm, jaaadu.... joo, jaa, det kan du väl... Men det är en bra bit. Om du orkar gå?"
"Njaa, jag vill komma hem så fort som möjligt känns det som. Var kan närmaste t-bana finnas då tro?" säger jag surrigt.
"Jaa du... hmm... det mååste väl vara som du säger, medborgarplatsen men det är som sagt en bit att gå. Om du orkar? He he!" mumlar gubben lite funderande som vill återgå till sin tidning.

Frågar en bussschaffis som sitter och löser korsord i en parkerad buss vid en busskur.
"Åker du till gullmarsplan?" Undrar jag trött.
"jaa, men inte förrän om 20 minuter... Men du kan ta treans buss där uppe som går dit, hoppa av där och..." där slutade jag lyssna.
"Äh, tack ändå. Jag tar trean till skanstull istället", mumlar jag och tackar. Han nickar nöjt och återvänder till rutorna i tidningen.

Kommer äntligen hem efter buss till skanstull, t-bana till slussen, byta till röda mot norsborg, hoppa av i bredäng och gå ända vägen hem (kändes det som). Visst är allt en jävla företag om man ska ta sig nånstans här? Shit.

Jo, anledningen till min trötthet var för att jag setat vaken i 33 timmar (inkl jobb innan i åtta timmar) med min kusin och hennes sambo (som ville ha mig med som stöd) som fött en välskapt flicketös på Södersjukhuset som heter Selin (Celine, fast lite finare stavning). Det var en smärtsam, lång och skrikig process men också otroligt vackert när hon kom ut. Jag känner mig priviligierad, men jag var trööött. Och svettig.

Dessa stolpar. Dessa gula stolpar. Dessa gula, äckliga och bakteriehärder till stolpar! Fyy fan säger jag bara. Är man uppmärksam på tvärbana, buss och t-bana så ser man verkligen hur äckliga dessa stolpar är som man ska hålla sig i vid ståplats.

Bara i förrgår såg jag någon som höll i sig när t-banan susade igenom tunnlarna, hostade i handen och smetade därefter fast den igen på stolpen ifall man ramlar omkull. En annan nös, i handen, och fortsatte sedan hålla i sig. Men det äckligaste av allt var nog en som pillade sig i näsan och höll därefter i sig igen.

Alltså vilken hemsk bakteriehärd den där tuben är. Noll ventilation liksom så det är nästan så man ser hur saker flyger omkring i luften. Gubbar och kärringar och annat ouppfostrat folk som i sin egna lilla värld rosselhostar rätt ut i luften och där sitter man 30 cm ifrån eller i värsta fall mittemot. Yääk! Finns inget och göra liksom... förutom att tvätta händerna det första man gör när man kommer hem. Löddret helt grått. Say no more.

Såsom turister blir magsjuka första dagen i i Thailand, Kambodja eller Indonesien så blev jag dösjuk i förkylning/bihåleinflammation de första dagarna i sthlm efter all pendling. Helvete! Det var sannerligen en omställning att komma från den rena och klara luften uppe på svedjan till att nästan svälja den tjocka luften i sthlms undre värld. Hur länge orkar man?

Många gånger när jag står på perrongen för att hoppa på tunnelbanan har jag funderat när vagnarna susar förbi,  varför alla vagnar har namn. Oskar, Louise, Alfons... But whyy? Och varför just såna där barnsliga namn?
En hel del som har samma namn också, så det kan ju inte vara för att man ska kunna hålla isär dem... näh, beats me. Jag fattar inte.

När en tunnelbana har stannat vid en station och släppt av/på folk, och den ska köra iväg igen brukar schaufförens röst ljuda i högtalaren där den mer eller mindre tydligt mumlar:
"Mot Norsborg... dörrarna stängs.." och så en lång signal so markerar att dörrarna faktiskt stängs.

Häromdagen hajade jag till i min trötthet när en lite muntrare schaufför istället säger: "Mot Norsborg... dörrarna stäängs... Ok! Då KÖR vi!"
Ha ha, det är dom små grejerna som gör det, säger dom :)

Helgen har varit full av betraktelser, så mycket kan man ju säga. Men nu är jag igång igen vettu!
Hade varit i Vasastan under gårdagen och tillbringat eftermiddagen med en vän och dennes lilla dotter i observatorielunden ett par timmar. Så som man bör en söndag, typ. Lekpark, gunga och sandlådor.
Satt bara och väntade på att nån kändisunge med mamma skulle dyka upp men icke. Alternativt en lyxhustru med våldsamt välvårdade naglar, men nope. Lite besviken faktiskt. ;)

På väg hem i tunnelbanan, efter att ha handlat på Lidl på rådmansgatan- perfekt för min plånka just nu, så upptäcker jag en extremt märklig och skum snubbe kliva på. Ser till synes ut som en vanlig 24-årig kille med vit huvtröja och röda ränder och så jeans. Men han beter sig underligt på nå vis. Han är som i sin egen värld och liksom vankar/gör konstiga danssteg i gången... fram och tillbaka, fram och tillbaka.
"Herregud, han är ju påtänd för fan!" slår det mig.

Fy fan, det finns inget som kan göra mig så nervös som narkomaner! Man vet ju aldrig vad dom kan ta sig till.

"Bäst och sitta och pillra med telefonen", tänkte jag medan hjärtat rusade allt snabbare. Man har ju hört om narkomaners paranoia.
Han flummar runt, dansar, viskar för sig själv och kastar kroppen än fram och tillbaka och varje gång dörrarna öppnas vid stationerna tar han tag i stolparna och hänger med huvudet utanför vagnen ända tills han nästan blir halshuggen.
Så jävla typiskt också att han steg av vid MIN station. Alla jävla puckon  kliver av i Bredäng.

Två kvinnor i 30-årsåldern sitter och pratar med varandra, på en sen tunnelbana.

Kvinna ett: men vad snygg du var i håret, du passar mycket bättre i det där.
Kvinna två: Tycker du? *tar sig i håret lite pillande överallt* Ja, jag trivs faktiskt när det är så här liksom mycket kortare.
ett: Mm, det var verkligen snyggt...

Samtalet förflyter en stund om diverse håraccosiationer....

Kvinna två (som klippt sig): Ja, man kanske skulle ha rakat sig som Britney gjorde *fniss fniss*
Kvinna ett: VA? Har hon gjort deeet?!
Kvinna två: Eh.. ja? Visste du inte det?
Kvinna ett: Nääh! (lite  chockad) varför gjorde hon såå?
Kvinna två: Näämen, du vet, hon hade varit på rehab och pallade liksom inte med trycket och var förföljd så hon rakade håret.
Kvinna ett: Jaha... men va konstigt.
Kvinna två: Mmm...

Ehm, är det typ inte allmänt känt att Britney körde ner sig i botten, söp och knarkade och SEDAN lade sig in på rehab och kom ut med peruk en månad efter? Eller är det bara jag som håller koll på inflödet här på jobbet?
Check your facts lady!

Tankarna tenderar att flyga iväg när man sitter på tunnelbanan hem. Man funderar över över allt ifrån varför folk inte känner att de luktar illa, varför andra har ALLDELES för mycket parfym och varför personer som talar i sån där hands free håller i sladden mot munnen när de pratar. Är de inte tillverkade för att de ska KUNNA hänga efter sidan av ansiktet?

"Dii doo doo...nästa station Mälarhöjden", ljuder den rikssvensktalande (fast jag tycker det är klockren sthlmska...) och trevliga kvinnorösten i högtalarna. Jättekorrekt pratar hon.
"Tänk på avståndet mellan vagn och plattform, när du stiger av", upplyser hon igen.
"Byte till tunnelbana mot Hagsätra... Kungsträdgården... samt till bussar och pendeltååg." brukar hon också säga.

Fan va roligt det vore, kom jag på i mitt stilla sinne, om den här högtalarkvinnan ropade ut stationerna på dalmål! Ha ha! "Näästa statioon, määälarhöjden!" "Nääästa statioon, Liiljääholmään." :D Det skulle fan bli protester.
Eller kanske inte.... Stockholm skulle må bra av en tunnelbana som representerar varje län tycker jag. En vagn som ropar ut stationerna på sin dialekt, där min dalavagn skulle prydas av dalahästar på sätena, utsidan målad med kurbits och man kunde läsa BARA morgontidningar från sitt län ... Fy fan vilken idé! Och norrlandsvagnen skulle ha renar på sätena och midnattssolen målad på utsidan.
Och allt detta kunde länsstyrelserna vara med och finansiera, för att marknadsföra sitt län. Har jag inte en affärsidé så sääg´?

Vilken jävla dag i går. Trött som en gris. Hemåt som vanligt med tvärbana och tunnelbanan, "tuben" som de invanda kallar den. Ha ha! Fy fan...

Vad fan har stockholmare för jävla flockdjursbeteende för sig egentligen? Alla gör samma sak, går vackert på ett led i sin tur att komma fram till rulltrappan. Stannar ledet till står alla snyggt kvar och väntar. Utan att vare sig bryta ut från ledet eller kolla vad det är som händer!?

Desamma gäller tunnelbanan. Igår klev jag på tvärbanan, rätt mycket folk och som vanligt står folk och häckar utanför medan avstigande kliver ut för att sedan hysteriskt storma in för att leta på en plats där man slipper ha någon bredvid sig. Ser en kvinna som sitter längst ut vid gången, och ingen sitter bredvid. "Va fan sitter ingen bredvid henne för?" undrar jag och ser mig om. Tvärbanan var liksom full.
En har ratat platsen och ställer sig i gången hellre, ungefär som att hon luktar illa eller har nåt annat odör/ psykiskt fel. Då gör alla andra på tvärbanan samma sak!? Snacka om klockrent flockdjursbeteende.
Ungefär som att det ligger en bulle kvar på tallriken men har en ratat den, så är det förmodligen nåt fel på den "så det är nog bäst att jag inte heller tar den". Jävla människor. Jag stegade fram och frågade om det var ledigt. Det var det. Satte mig och det funkade alldeles utmärkt.

När jag klev av tunnelbanan "hemma" i Bredäng bevittnade jag när en muslimsk kvinna som åkt med samma t-bana våldsamt spydde på perrongen. Med slöjor, burka och hela baletten hängade i ansiktet. Mycket ska man se...