Ett mirakel.
Att ta sig från södersjukhuset i sthlm verkade först som en omöjlig uppgift. Virrig och trött, trasig och nött, som någon sångare sa nån gång yrade jag och försökte hitta en passande buss alternativt gå till närmaste tunnelbana.
Närmar mig en äldre man med glasögon på näsan som sitter och läser CITY.
"Ursäkta mig, vet du om man kommer till medborgarplatsen om man gåår.... ditåt?" säger jag.
"Hmm, jaaadu.... joo, jaa, det kan du väl... Men det är en bra bit. Om du orkar gå?"
"Njaa, jag vill komma hem så fort som möjligt känns det som. Var kan närmaste t-bana finnas då tro?" säger jag surrigt.
"Jaa du... hmm... det mååste väl vara som du säger, medborgarplatsen men det är som sagt en bit att gå. Om du orkar? He he!" mumlar gubben lite funderande som vill återgå till sin tidning.
Frågar en bussschaffis som sitter och löser korsord i en parkerad buss vid en busskur.
"Åker du till gullmarsplan?" Undrar jag trött.
"jaa, men inte förrän om 20 minuter... Men du kan ta treans buss där uppe som går dit, hoppa av där och..." där slutade jag lyssna.
"Äh, tack ändå. Jag tar trean till skanstull istället", mumlar jag och tackar. Han nickar nöjt och återvänder till rutorna i tidningen.
Kommer äntligen hem efter buss till skanstull, t-bana till slussen, byta till röda mot norsborg, hoppa av i bredäng och gå ända vägen hem (kändes det som). Visst är allt en jävla företag om man ska ta sig nånstans här? Shit.
Jo, anledningen till min trötthet var för att jag setat vaken i 33 timmar (inkl jobb innan i åtta timmar) med min kusin och hennes sambo (som ville ha mig med som stöd) som fött en välskapt flicketös på Södersjukhuset som heter Selin (Celine, fast lite finare stavning). Det var en smärtsam, lång och skrikig process men också otroligt vackert när hon kom ut. Jag känner mig priviligierad, men jag var trööött. Och svettig.
Närmar mig en äldre man med glasögon på näsan som sitter och läser CITY.
"Ursäkta mig, vet du om man kommer till medborgarplatsen om man gåår.... ditåt?" säger jag.
"Hmm, jaaadu.... joo, jaa, det kan du väl... Men det är en bra bit. Om du orkar gå?"
"Njaa, jag vill komma hem så fort som möjligt känns det som. Var kan närmaste t-bana finnas då tro?" säger jag surrigt.
"Jaa du... hmm... det mååste väl vara som du säger, medborgarplatsen men det är som sagt en bit att gå. Om du orkar? He he!" mumlar gubben lite funderande som vill återgå till sin tidning.
Frågar en bussschaffis som sitter och löser korsord i en parkerad buss vid en busskur.
"Åker du till gullmarsplan?" Undrar jag trött.
"jaa, men inte förrän om 20 minuter... Men du kan ta treans buss där uppe som går dit, hoppa av där och..." där slutade jag lyssna.
"Äh, tack ändå. Jag tar trean till skanstull istället", mumlar jag och tackar. Han nickar nöjt och återvänder till rutorna i tidningen.
Kommer äntligen hem efter buss till skanstull, t-bana till slussen, byta till röda mot norsborg, hoppa av i bredäng och gå ända vägen hem (kändes det som). Visst är allt en jävla företag om man ska ta sig nånstans här? Shit.
Jo, anledningen till min trötthet var för att jag setat vaken i 33 timmar (inkl jobb innan i åtta timmar) med min kusin och hennes sambo (som ville ha mig med som stöd) som fött en välskapt flicketös på Södersjukhuset som heter Selin (Celine, fast lite finare stavning). Det var en smärtsam, lång och skrikig process men också otroligt vackert när hon kom ut. Jag känner mig priviligierad, men jag var trööött. Och svettig.
Kommentarer
Postat av: Johan
Du får blogga oftare :-)
Titta gärna in min!
Postat av: Johanna Norrbo
Oj, wow Theresa, du var alltså med på förlossningen? Det måste verkligen vara en speciell känsla.
Jag sitter o har jobbat tre timmar obetald arbetstid...gust. Försökt hinta till nån kollega att vi kanske borde gå ut, men folk är så jävla asocila att jag snart ger upp! Eller jag har redan gett upp.
Pyss
Trackback
