Det ryms mycket i en skalle

VIll du få mig att gråta som ett barn så ställ mig på första bänkraden i en kyrka och ställ dit hela tjocka släkten, och brorsan längst fram vid altaret med sin best man i jordens snyggaste kavaj.

Lägg därtill en fantastiskt jävla underbart vacker brud som skrider fram med sin far bredvid, i något så vackert som jag aldrig sett förut, med den mest bedårande prinsesskrona jag någonsin sett.

Tårarna och hulkningarna kom som på beställning. Oväntat. Inte.

Det var länge sedan jag hade så roligt. Allt var perfekt! Maten, talen, drickat, detaljerna på bordsdukningen, spexet, musiken, baren... you name it. Skrattade så jag hade ont i kinderna.
Lär nog ta minst... fyra år innan detta svalnar av och lägger sig i en mjuk ficka i hjärnan någonstans som jag kan ta fram då och då, le lite och tala nostalgiskt om "när min bror och maria gifte sig, DET var kul det.."
Med fördel ska syrran helst sitta bredvid och kuttra lite om den dagen med mig också. Så som vi gjorde veckorna efter hennes bröllop.