Det ryms mycket i en skalle

I natt, i natt äär det du är det jag... Nähä. Här ska inte sjungas inte. Men allvarligt, i natt är det sista natten jag sover i mitt rum som jag varit inneboende i sedan april. Det känns alltid vemodigt och lite slitsamt med avslut sådär. Det är ju mitt rum. Inte den där andra tjejens, som ska flytta in där. Men jag måste lämna, har ju valt att lämna. Då får jag stå mitt kast.

Trots lyhördhet å det hemskaste, bullriga bilar utanför MAX och en granne som vrålar igång diverse maskiner på våningen under åtta på morgonen när man jobbat sent, så kommer jag sakna allt! Framförallt, jag kommer sakna alla pratstunder med min hyresvärdinna. En god vän har jag funnit i henne. Tack för det! 

Eftersom det varit sista eftermiddagen i dag, har jag engagerat mig i att packa i hop det sista och stått på knä i rummet och skurtorkat alla hörnen i brist på fungerande dammsugare. Såna går sönder. Som jag sa förut, All elektronik kan ta sig i brasan. Men hey, det gick undan på bara knän, lite ajax och en wettextrasa också.
Jag har också sorterat bland diverse matvaror och totalt osentimentalt skänkt bort en hel del till allmän egendom till de kvarvarande inneboende i lägenheten.

I morgon bitti kammar jag håret, tar min ryggsäck, ser mig i spegeln och kastar en sista blick över rummet. Säger hej då till katterna och kastar ner nyckelknippan i brevlådan. Ytterligare ett kapitel i mitt liv har kommit till ända. Och ett nytt kapitel börjar.