What a feeling...
Påminn mig om att aldrig mer flytta. Så jävla jobbigt! Svetten lackar, planera planera, komma ihåg komma ihåg, glömma saker, väskor som fylls alldeles för snabbt, och som grädden på moset kånka ner halva bohaget på cykeln ner på stan.
Inte nog med det. En vecka kvar på jobbet men sista veckan i rummet vilket innebär att jag den här veckan har påbörjat någon sorts mellanlandning hos min kollega Johanna som varit så snäll och hyst in mig där medan jag avslutar jobbet här, innan tågrälsen tar mig hem till Hedemora igen.
Vi planerade in ett möte vid affärscentrumet Kvarnen, ett ökänt ställe för de så kallade a-lagarna att sitta och öla på bland parkbänkarna, bräka och störa nyktra och städade människor med sin stickande andedräkt och ovårdade uppsyn. Jag har icke mycket till övers för sådana människor. Jag har mina anledningar.
Därför kände jag mig mycket obekväm när jag stod där med mina väskor och påsar på cykeln och väntade på kollegan, och tvingades stå där mitt bland alltihop. Undrar vad de tänkte? Om de tänkte något vill säga... Där står jag helt fullpackad med en matpåse i cykelkorgen som avslöjar lite krossade tomater och riskartongen som sticker upp. De kanske trodde jag var hemlös och inte hade någonstans att ta vägen? Och därför i ren desperation tagit mig ner till Kvarnen för och jaga "kompisar"...
De kanske hade erbjudit dig nånstans och bo, säger kollegan när jag rätt snabbt börjar gnälla över den knäppa situationen. Ja, det hade då inte förvånat mig. Men nu är bollen i rullning i alla fall, ett steg närmare avslutet i Uppsala. Känns tråkigt. Konstigt. Men samtidigt underbart. Hur bitterljuvt är inte det?
Inte nog med det. En vecka kvar på jobbet men sista veckan i rummet vilket innebär att jag den här veckan har påbörjat någon sorts mellanlandning hos min kollega Johanna som varit så snäll och hyst in mig där medan jag avslutar jobbet här, innan tågrälsen tar mig hem till Hedemora igen.
Vi planerade in ett möte vid affärscentrumet Kvarnen, ett ökänt ställe för de så kallade a-lagarna att sitta och öla på bland parkbänkarna, bräka och störa nyktra och städade människor med sin stickande andedräkt och ovårdade uppsyn. Jag har icke mycket till övers för sådana människor. Jag har mina anledningar.
Därför kände jag mig mycket obekväm när jag stod där med mina väskor och påsar på cykeln och väntade på kollegan, och tvingades stå där mitt bland alltihop. Undrar vad de tänkte? Om de tänkte något vill säga... Där står jag helt fullpackad med en matpåse i cykelkorgen som avslöjar lite krossade tomater och riskartongen som sticker upp. De kanske trodde jag var hemlös och inte hade någonstans att ta vägen? Och därför i ren desperation tagit mig ner till Kvarnen för och jaga "kompisar"...
De kanske hade erbjudit dig nånstans och bo, säger kollegan när jag rätt snabbt börjar gnälla över den knäppa situationen. Ja, det hade då inte förvånat mig. Men nu är bollen i rullning i alla fall, ett steg närmare avslutet i Uppsala. Känns tråkigt. Konstigt. Men samtidigt underbart. Hur bitterljuvt är inte det?
Kommentarer
Postat av: hanna
jag hatar också att flytta. man har alltid massor med grejer som man inte riktigt vet var man ska stoppa de och mycket mer grejer än vad man hade tänkt. och inte nog med det att man måste packa, flyttstädning är det värsta jag vet. huoh. lycka till :)!
Trackback
