Det ryms mycket i en skalle

I badet tänker jag mycket. Eller inte alls. Idag när jag tog mitt första bad hemma på flera månader, eftersom jag bott i Älvdalen, så var det nog en sådan gång när tankarna fladdrar iväg flera mil bort. Jag tänkte på Älvdalen, och tiden där.

Jag tänkte på alla långa dagar jag satt där och sorterade inkorgen och planerade nästa dag i kalendern för att minnas vilka jag skulle ringa och marknadsföra katalogen hos, vilka jag skulle sälja in annonser till och vilka jag skulle stryka. Alla luncher som jag och Linda setat vid det mörkbruna bordet i matsalen från ikea och pratat kärlek, barndom, saknad och framtidsplaner. Hur vi konstaterade vad trötta vi var och vilken fokus det krävdes att jobba såhär intensivt. Sedan skrattade vi och hade roligt ett tag.

Jag tänkte också på stackars Carina på Morins som opererade sin blindtarm och de goda biskvierna, om gästvänligheten och lunchpromenaderna till ok för att köpa blaskigt 12-kronors kaffe och sakta zippa på den på vägen tillbaks till kontoret i solen, enbart för att piggna till. Om de trevliga och pratgoa gubbarna på ica olssons som alltid gav en ett leende när jag kom gående med min korg bland limpor och pasta.

Tankarna vandrade också iväg till alla bastukvällar på torsdagarna i jan-olov och ingas källare tillsammans med en folköl och mina tankar, all snö, mulltoan, den friska luften, promenaderna och backarna till och från jobbet, slalomen, wäsabergen, Ulrica och hundarna, lugnet, stugan och mulltoan.

Men varför känner jag ingen saknad? Jag var i totalt avsaknad av nostalgi och separationsångest när vi lämnade gården och hunden Wilmas bedjande blick, för att styra bilen hem till Hedemora. Jag var kall och trött. Inget kände jag. Jag som trivdes så bra, men jag saknar det inte. Fan va konstig jag är.