Det ryms mycket i en skalle

Var och hälsade på mamma i håla´i går, där jag är uppväxt... alltså. Inför hemgång började jag fundera på det förflutna, så mycket alla bär på egentligen, så mycket man skulle vilja berätta men inte gör det för någon. Hur känns det att bära på något så stort och gömma det i ett hål någonstans inuti en? Som aldrig får komma ut. Och vilken befrielse det kan vara att ha en person och kunna berätta alla dessa saker för.
Så mycket minnen, alla dialoger man memorerat, alla rörelser hos en viss person vid ett visst tillfälle, alla kärleksögonblick, alla underbara stunder man skrattade och alla hemska och frustrerande stunder man bara gråtit ögonen ur sig. Och hur man tog sig upp igen.
Jag blev lite sentimental där för ett ögonblick. Så jag frågade mamma om jag fick låna hem gamla fotoalbum.

Vi snackar alltså GAMLA album från 70-talet när mamma och pappa precis hade träffats. Nu snackar vi en riktig roadtrip längs minnenas väg. Minnen jag inte visste jag hade, släkt och personer jag glömde att jag visste existerade. Det är något speciellt att titta på riktigt gamla foton. Tittar jag tillräckligt länge, kan jag nästan höra bilden tala. Höra min kusin Juhani som som gått bort viska Hej till mig och känna min mosters leende värma på mina kinder. Att se mamma och pappa sådär förälskade när de sitter där i famnen på varandra och hur de såg på varann då.

Det var mycket och ta in, jag kände mig helt överväldigad och klarade inte av mer än ett album. Jag frågar mig, var det bättre förr? Varför kunde inte tiden fortfarande vara sådär som på bilderna där alla skrattar, är glada, unga, oförstörda och där framtiden inte hade hunnit ikapp och slagit saker och ting i spillror. Antar att man inte kan stanna där, men visst hade jag gärna velat vara med.