Det ryms mycket i en skalle

Har det verkligen gått ett år till? Jag tyckte nyss jag satt i min singeletta i Hedemora bland flyttkartonger och skrev 2009 års krönika i korthet - för att sedan ta mitt pick och pack till Hofors. Nicke rökte cigarr mittemot, drack en whisky och vi såg framemot nyårsfesten hos Linda dagen efter. Känner fortfarande doften av pirr och söt rök.

Om 2009 bar med sig enorma mängder av utmaningar, så gjorde 2010 det också. På gott och ont. Skillnaden var att detta år var jag inte ensam i stormen - Nicke var med mig. Vi gjorde det tillsammans.
Hur tackar man en person för att han valt att älska en villkorslöst? Trots skrik och gråt? Trots hårda ord? Genom besvikelser, sorg och eufori. Det går inte - man får bara minnas dagarna fyllda av mjuk och varm kärlek, och ibland plocka fram och komma ihåg varför man en gång föll för honom... fjärilspirret, Tza tza zuu.



~ 2010 innehöll allt, och då menar jag allt. Nu åker vi! ~

Januari - Hade lagomt hämtat mig från Nickes svininfluensa och lunginflammation med en vecka på sjukhus svävandes mellan hopp och förtvivlan, när mamma ringer och meddelar att morfar blivit sämre efter sin stroke. Hela släkten håller andan. Jag flyttar till Hofors med buller och bång. Vi hämtar hem Sid, busmissen, som kommer in i våra liv och förgyller vår och Azraels tillvaro.

Februari - Vi har inflyttningsfest med anledning av min flytt till Nickes lya och MASSOR med folk dyker upp. Bland annat lillebror och Linda från Hedemora. Alla hjärtans dag utspelar sig bakis i soffan med en söt Nicke som överraskar med falafeltallrik och blommor. Morfar går bort. Sorg och åter sorg tillsammans med familj avslutar månaden.

Mars - Sorg förbyts tillfälligt till outgrundlig glädje när jag får reda på att jag är gravid med vår son, eufori och spänning. Vi begraver morfar med lillen i magen, känns som en liten tröst. Den dåliga ekonomin präglar hela vår vardag och allt handlar om att överleva med Nickes stuidepengar och min akassa. Går mot alla odds på en efterlängtad arbetsintervju och faller precis på målsnöret för ett jobb jag hade vart perfekt för. Gråter så jag hulkar för jag inser hur mycket det hade lättat för oss. Det blir påsk och dagarna ljusnar.

April - Våren börjar närma sig och vi längtar efter bebis, pratar mycket om det och är allmänt glada trots brist på pengar. Jag går på ytterligare en arbetsintervju och får sommarvikariat på Gefle Dagblad, vi firar med jordgubbsbubbel hos Nickes föräldrar.

Maj - Den tungaste månaden sedan morfar gick bort. Vi förlorar vår son i graviditetskomplikationer och tvingas avbryta genom att jag läggs in och får föda. Hur vi överlevde vet jag inte, men det gjorde vi och kom ut på andra sidan så mycket starkare. Både som personer och gentemot varandra. Ännu en sorgeperiod tar sin början. Sommaren är på intågande och så även värmen. Lillebror fyller 20 år.

Juni - Vi får chans till nystart och flyttar till nytt i Robertsholm, Hofors, där vi stormtrivs och så även katterna. Jag börjar jobba i Gävle på GD och njuter av sysselsättning. Lillebror Jimmy muckar efter tio månader i värnpliktens tjänst. Midsommar firas vid stugan i Korsån i sällskap av gott rosé och roligt sällskap.

Juli - Värmen slår rekord och jag jobbar vidare. Hittar stor tröst i sorgen efter sonen på ett änglaforum på nätet och läser mig starkare för varje dag. Jag och Nicke tar en paus i vardagen och reser till Stockholm för lite shopping, öl och att träffa lite vänner. En otroligt lyckad resa! Nicke fyller 29 år och firar honom med tårta och Blind guardian-biljetter.

Augusti - Jobbar mycket med mig själv och mitt medvetande, och hittar ett sätt att alstra positiv energi som gör mig så mycket gladare. Att leva i nuet verkar då bli lättare och lättare. Avslutar mitt sommarvikariat på Gefle Dagblad. Åker med Nickes familj till High Chaparall i Småland för att fira Nickes mamma som fyller 60 år. En regnig med rolig roadtrip! Svampen kommer tidigt och vi njuter mycket i skogen.

September - Jag fyller 30 och firar detta med buller och bång i form av Öppet hus hos mig/oss. Många dyker upp och så även mina fina journalistvänner Sara och Norrbo - ett kärt återseende. Får en diskmaskin och lyckan är total. Jag och Nicke firar ett år tillsammans och Nicke friar, och jag gråter av lycka. Även kärleken är total. Besked kommer från Annonsbladet i Sandviken att jag fått jobb där som reporter - vi firar med champagne. En underbar månad.

Oktober - Njuter av hemmets lugna vrå, som pysselmamma. Nicke får jobbförfrågan från Ovako steel - vilket han gladeligen tackar ja till. Vi hoppar och skuttar över detta! Äntligen vänder ekonomin. Vi besöker återigen Stockholm och denna gång är det för att se Blind Guardian på Fryshuset, en riktigt rolig kväll som avslutas på en mysig pub.

November - Denna mörka månad fylls med roliga saker inbokade så som middag med goda vänner, tända ljus, soffmys, träning och ett spabesök i Gävle. Helt underbart. Lillebror besöker oss en vecka för lite känslomässig rehabilitering. Vi går även på 30-årsfest i Hedemora och partajar arslet av oss bokstavligt talat. Vår nykomling Sid fyller hela ett år och får smaskig tonfisktårta och skönsång. Månaden slutar fantastiskt med mycket kärlek. Första advent infaller ungefär samtidigt.

December - Jul, jul jul! Det mesta handlar om roliga julbestyr med julgodisbak med Hoforsvänner, inhandling och inslagning av julklappar, julpynt och mys i soffan. Nicke jobbar ganska mycket vilket gör att jag får tillfällen med mycket ensamtid - vilket kan vara roligt som omväxling. Pysslar mycket hemma och njuter av det. Firar jul med Nickes föräldrar och familj, och juldagen spenderas både hos far i Olshyttan och syster i Långshyttan. En lyckad avslutning på året.


Och här står vi nu, det känns som jag gått igenom ett krig. Men stoltare och starkare än någonsin. Att ett år kan kännas så långt men ändå så kort. Livet förundrar hela tiden.

Det är ju helt sjukt att vi i dag och detta samhälle, måste TRÄNA på att bara vara och inte prestera! Det ska man väl inte behöva göra... va fan ska den där prestationshäxan stå och flåsa bakom nacken på en för?! Jo - för att vi själva sätter henne där. Jävla skit. Jag kan nog skriva under på att varannan invånare i detta land har alldeles på tok för höga krav på sig själv.

Jag vet att jag hade det - innan jag med buller och bång dönade in i väggen. Både 2005, när sluttampen på journalistexamen skulle håvas in, och 2009 när jobb och känslomässig konkurs bröt mig samman. Ordet tid får en helt annan betydelse när man tvingas reboota och starta om.

Alla våra borde som är fastklibbade över hela oss, och mig, fick jag lov att duscha av mig. Istället började jag tänka: Jag hinner, och det jag inte hinner med klarar jag mig utan. Det gjorde jag ju säkert inte, men med lite träning så lärde jag mig det. Man behöver inte allt.

Gemeneman är nöjd med rätt lite - så även över jul. Jag är glad om jag får en kram av mina syskon och en god julmust i min hand i en varm soffa. Lite roligt snack och ett tänt ljus på bordet. Sen om jag får en korv med bröd eller en knäckemacka med lite julost på är då skitsamma. Det är så skönt, för när jag sänkte mina egna krav, sjönk även kraven på alla andra.
Men man ska inte behöva göra sig illa på vägen för att nå den insikten. Det är det inte värt. Och att titta på alla bekymmerssamma rynkor i pannan på panikshoppande människor i Valbo, är inte heller värt det.


Citerar återigen Ann, bröstcancermamman, som avslutade sitt blogginlägg apropå julstress såhär:
"Vågatrotsajulensskabarainnanjagkansättamignerförenlitenstundförjag
harjusåmycketatt görasnartalldelessnartbaraenlitensaktillsåkommer
jagochmyserkanskepåjulaftonnärjaggråtitenstundochundratvarför
detblirsåhärvarendaårnärmansagtattiårsåtarvidetlugnthoppfaderallanlej!"

Nåt att fundera på... jag vet att JAG började göra det - därav denna soulsearching.

Jag tänker smyga mig igenom december så tyst och obemärkt som det bara går. Som en liten mus. Jag ska musta mig, glögga mig, julgodisbaka och gå på knarrande snö. Strunta i om jag inte hinner med det jag tänkt från början - resonerar att allt blir nog skitbra ändå! Huvusaken man får träffa sina nära och kära.

Och att man får vara frisk och må tipptopp! För det är det jag vill mest av allt just nu, vara frisk och att allt bara rullar på. För utan hälsan, som vi ack ack tar för given så många gånger, är vi ju ingenting?! Som jag läste i en blogg, som en kvinna skriver (som på kort tid förlorat sin 20-åriga dotter i cancer och strax därefter själv drabbades av bröstcancer) ; Ta hand om varandra, stressa inte. Låt dammråttorna dansa med pepparkakssmulet och umgås istället!

Och visst fan har hon rätt? För vaad göör det med lite skit i hörnen när allt kommer omkring? Vad vi har i vår kropp, vårt hjärta och våra sinnen är det som betyder något. Sen kan ni välja och känna efter om ni vill, eller inte.

Jag tänker i alla fall inte stressa, och vad som än händer så tänker jag njuta av julen - Hoppas ni gör desamma!

Ibland måste man ta sig tid för att släppa ut den sista sorgen för att verkligen ORKA gå vidare. Ja, det är inget man bara känner att man kan göra, utan orken måste finnas också för att man inte ska stå kvar och stampa på samma ställe år ut och år in.

I dag fullkomligen forsade orden ur mig, om saknaden om vår son vi aldrig kommer få träffa men som finns saknad och sörjd i våra hjärtan. Men inte bara det - han LEVER också i våra hjärtan! Där blir han aldrig gammal, han dör aldrig och finns alltid med oss. Dessa tankar resulterade i en dikt om vår ängel.

För er som kanske inte fått en klar bild om hur man känner i ett sånt här läge, så sätter nog denna huvudet på spiken. Som man brukar säga.