När tvåsamheten förändras.
När barnen sliter itu familjer och relationer. Allt lugnt när tvåsamheten är som bäst och tiden är vår egen. Sömnen likaså. När de älskade små liven gör entré i våra liv och får oss att ifrågasätta både värderingar och vad vi priortiterar hett i våra (nya) liv.
När kärleken för tvåsamheten inte längre får plats i det nya vardagsrummet där både en och två barn befinner sig och tävlar om uppmärksamheten.
Hur gör en då? Åt vilket håll ska jag vända mig för att bli perfekt? Perfekt fru, perfekt vän, perfekt älskare och gärna även lyhörd och förlåtande. Men när tiden är en lyxvara som båda föräldrarna köpslår och tävlar om finns det inte tid för kärlek längre. För vi kämpar om vår egna överlevnad nu. Med ett barn i varje hand. Partnern får hänga på bäst hen vill men jag hinner inte bry mig. Prioriterar inte. Hur gör jag då?
Hur gör jag om jag är den som försöker hänga på? När mina ord som en gång var något värdefullt nu blivit något som inte är värt att lyssna till. En källa till irritation. Till missnöje. En betongsugga som hindrar framfarten. Hur gör jag då? Vi försöker hinna över en mållinje som ständigt flyttar på sig och utmanar vår styrka och ork. Hur länge orkar vi prestera utan att ta av oss sanningens skygglappar? Och när de sedan åker av... är vi fortfarande ett då? Eller har kärleken till våra barn delat oss i två delar? Vår främsta prioritet, kärleken, flyttade fokus från tvåsamheten till det bästa vi skapat.
Så ironiskt att det är just det som är källan till att vi inte längre orkar vara ett lag. Ett team. Att vi inte ser att det är kärleken som borde få oss att orka. Istället lägger vi pannan i ännu djupare veck och drar en suck. Igen. Livståget fortsätter och jag hoppas att vi alla får fortsätta dela kupé. Tillsammans. För kärlekens skull.
När livet strippar ner dig till absolut ingenting.
Är det verkligen så att man måste strippas ner till absolut ingenting innan livet belönar mig? Att jag ska drivas så hårt till ruinens brant att det enda jag har kvar att vara tacksam över är skinnet jag bär på kroppen.
Miljarders med nej tack. Avskavd självkänsla som riktigt svider nu. Att ekonomin ligger och krälar på sumpig botten. Jag är skyldig en lunch som jag inte betalat tillbaka. Att jag lånat pengar av tre av mina anhöriga. Att jag lyckats på håret nästan bli utesluten ur mitt fack för att jag inte kunnat betala avgiften.
Jag har deppat ihop psykiskt över att mat är ett måste som kostar mycket pengar när man inte pengar har. Valt de billigare alternativen trots att det dyrare är bättre för min hälsa. Som vete istället för glutenfritt. Som kaffe istället för energidrycker. Magkatarren kom och sa hej rätt snabbt efter det.
Prioriterade också bort min hy för att jag inte längre hade råd att köpa den där grymma ansiktskrämen som är så bra för min stressacne. Tvättat mig och smörjt mig med skit jag har hemma. Så huden gör uppror nu. Bra skit för självförtroendet det där med fattigdom. Orken blåste bort helt. Hittar glädje och avslappning i ett glas vin på fredagskvällen. Vill sova för alltid på lördagen.
När jag trodde bägaren var överfull välter den. Vi blir uppsagda och vräkta utan pardon ur huset. Lurade och besvikna. Arga. Ledsna. Stressade mer än nånsin.
Mitt i allt kommer så vändningen när jag står där näck och skakar. Liksom kisande sträcker upp händerna efter halmstrån att gripa. En gammal kollega och numera chef på SVT Falun erbjuder mig vikariat på webben. Tackar glatt ja för en månad i maj. Får sedan förlängt augusti ut med en veckas betald semester!
Vi hittar bostaden och avlastningen vi länge sökt. Vräkningen och bostadsbristen jagade oss ut ur falun mef högafflar. Vi fann en härlig femma i Hofors. Bekvämlighet här kommer vi. Kontrakt påskrivet. Klart med banken. Flytten pågår och så även administrationen. Men det lyser där borta i horisonten. Och med den där dyra krämen i ansiktet nu känns upproret lite längre bort. Saker blir bra. Jag är inte naken längre.
Arbetslös.
Ibland är det till och med jobbigt att sätta min elektroniska tandborste på laddning. För att inte tala om hur frustrerad och halvt panikslagen jag blir över att mobilen bara står på 20%. Jag vill inte träna (längre), äta socker tills jag spyr och vältra mig i självömkan känns mycket härligare.
Jag vill bara somna om när jag vaknar och jag tar varje chans (uppenbarligen) att skälla på barnen, när det i själva verket är mig själv jag ska vända vreden emot. Jag är en ofrivillig förälder vissa dagar och när jag lämnat barnen hos eva-lena börjar nedräkningen tills jag måste hämta dem igen. Kan inte leva i nuet. Krav möter kraftlöshet (och kravlöshet).
Med det sagt så måste jag säga att jag älskar mina ungar mer än livet och Nicke som står ut med mig. Men jag känner hur jag älskar mig själv allt mindre. Dessvärre. Är det såhär man känner sig som arbetslös så vette fan om jag vill vara med nå mer.
Så - jag behöver en plan. Massor av träning, personlig jobbcoach, arbetsintervju hos en befintlig arbetsgivare och ett möte med en avlagd vd som nu för tiden "jobbar med nätverk", låter väl som en lagom vecka? Jag ska nå mitt mål i år. Ska. Jag ska ha ett fast jobb innan 2017 är slut.
Jag lovar att skratta mer, se de små sakerna och låta skitsaker passera. Tack för att jag har en underbar och galen familj. Tack för att ni är friska. Tack för att jag får vara frisk. Tack för att jag får vara er nära. Tacksamhet. Så lätt. Egentligen.
Vägskäl.
Det var länge sedan jag befann mig i ett sånt stort och brett vägskäl i mitt liv. Dimmigt är det också. Jag ser nada. Skorna läcker in vatten och det är kallt. Åt vilket jävla håll ska jag gå? Är det återvändsgränd ditåt...? Eller kommer jag in o värmen åt andra hållet?
Jag försöker verkligen att vara tacksam för allt jag redan har. För det är så otroligt mycket. Och jag är verkligen inte personen som gnäller och tycker synd om mig själv. Men fan vad jag saknar pengar. Och ett jobb. Någonstans att gå om dagarna. Att känna sig meningsfull. Och att inte behöva vända på varje krona två gånger jämt.
Ser handlar om att jobba på att jag redan duger som jag är. Jag är perfekt såhär. Att jobba på görandet och varandet. Det är tydligen skillnad. Jag jobbar på saken. Försöker hela tiden hålla modet uppe och tro på att jag kommer ro hem det här.
Vadå? Mitt projekt för 2017 är ju att bli anställd på lång sikt. Alternativt att min affärsidé med dethanderifalun.se upptäcks av en magnat med mycket cash och köper upp delar av det. Och gör mig till boss naturligtvis.
Jag kämpar på men kommer inte ifrån känslan att att det är jävligt gnälligt nu. Och det är inte likt mig. Men den här autopiloten gjord av finsk sisu ger fan inte upp. Den självgår som på en bil som i rena förskräckelsen kommer framåt av bara bensinångorna som är kvar i tanken.
Och så går vi i flyttankar. Igen. Home is where i lay my hat. Story of my life. Med undantag för att jag även numera lyssnar också till; Home is where my heart is. Återkommer om det.
Tack livet för att du håller mig och min familj friska och glada. Tack för mina barn. Tack för att du ger min man allt han förtjänar. Tack för att du ger mig tid att reflektera över vad som är viktigt. Tack för att du ger mig orken. Motivationen. Ingen annan kan förändra mitt liv, bara jag. Alla är vi alltid bara ett beslut ifrån att förändra det. Så lätt. Så svårt. Vila i nuet. Tro på framtiden. Tack.
Om någon inte fattat det så tränar jag extra mycket på tacksamhetsmantran just nu. Nattinatt.
Utbränd?
Ibland känner jag mig så jävla ensam i föräldraskapet. Sam är mer vild än tam när han galopperar in i treårstrotsen med stora steg. Jag tänker att ingen kan ha det då jobbigt som jag har nu... ingen.
Det är många mornar jag vaknar när jag hör dem ropa och tänker... åh nej, dom är vakna. Jag vill bara sova. När JAG vill sova. Känner mig så berövad på min egentid och känner mig fängslad. På ett sätt. På ett annat så otroligt jävla privilegierad. Tacksam... för Nicke, mina barn, vår hälsa och vårt underbara hus som vi hade osannolikheten att hitta på rätt tid vid rätt plats.
Vad ska jag göra med alla känslor och tankar egentligen? Träffa mer vänner? Hå och prata med någon om att orka med småbarnsåren? Bara stå ut kanske, eller träna lite mer... kan det göra susen? Jag är utan tvekan en utbränd mamma med ständig sömnbrist och dåligt samvete för att jag vill ha mer tid för mig. För oss.
Om två veckor åker vi till Teneriffa. Bara jag och Nicke. Fan va jag ska andas. Och sova. Jag älskar er mina bebisar.
Hur ska man hinna med?
Hur klarar den moderna föräldern vardagen utan hjälp egentligen? Hur fan beter dom sig? Jag tror inte att man gör det ärligt talat. Inte utan utbrändhetstecken eller depression Light.
Och att FLYTTA med barn utan hjälp? Herregud. Jag och Nicke gjorde ett tappert försök igår med båda barnen hemma och det blir ju fifty fifty passa barn och resten packa. Och rätt snabbt tappa fokus för att jag glömt vad jag gjorde. Resultatet var att man hade nåt på gång i tre rum typ... ny ser vi iofs ljuset men det är långt ifrån organiserat.
Har svårt att komma igång med barnen hemma eftersom deras behov per automatik går först.
Längesen jag kände mig så uppjagad men jag ska försöka göra ett tappert försök idag med och göra en sak i taget. Allt blir säkert bra. Så länge vi har snälla barn. Idag blir dom iaf en mindre som får roa sig i Hofors ert par dagar. Och så slipper vi ju flyttstäda. Värt det.
Vadå ett år? Det är slutet på en era!
Jag är så stolt över mina graviditeter. Över barnen som låg där inne och nu finns emellan mig och Nicke, 5 år och snart 3. Att föräldraskspets vardag kan kännas som ett parallellt vakuum där tiden står vindstilla. Absolut ingenting händer. Men det gör det ju bevisligen. Hela, hela tiden. Det är nog bara bristen av ens egna tid som äts upp av krävande och utmanande barn som har bråttom att växa upp, som tär. Och distraherar på ett härligt och inspirerande sätt.
Jag står gärna stilla i tiden tillsammans med mina barn.
Och om en vecka vid den här tiden säger vi vemodigt hej då till lägenheten på Källtorpsvägen där barnen haft sina första år i livet. Där så mycket hänt. Där ingenting har hänt. Där många beslut har tagits och där många ord sitter i väggarnas vävtapet. Där livets tristess gett oss eld i baken och där vi samtidigt tillåtit oss att omslutas av att inget händer.
Efter fem år i småbarnsdimman tror jag vi kommer ut på andra sidan. Redo att säga hej då till en era och välkomna en annan i Aspeboda. Jag hoppas innerligt att huset där ska ge oss många år av fina minnen och att vi kan se våra barn i ögonen och säga; Här har du alltid ett hem.
Men först ska jag bara ge fan i att balla ur. Packa snabbt, leja mycket hjälp och hitta varenda genväg för att jag ska behöva stressa så lite som möjligt. Nu kör vi. Vi ses på andra sidan skogen. Och kom ihåg; Allt kan hända. Bara du vill.
Vad jag vill ha.
Det finns några saker som jag skulle önska att universum gav mig inom rimlig tid. Vad? Var lugn - jag ska radda upp dem;
1) Jag vill publicera en bok. "En trött jävla morsas tweets" ska den heta. Omslaget ska Linda Jonsson utforma. Punkt på den.
2) Jag vill bo på Galgberget, i Gruvrisets lägenheter med uteplats och närhet till skogen.
3) Jag vill gå en skrivarkurs så att jag kan utveckla mitt skrivande.
4) Jag vill åka på meditations- och yogaretreat för att gymma hjärnan. Lära känna mitt inre.
5) Jag vill ha en fast tjänst på ett arbete som jag älskar. Gärna inom journalistik, PR eller copy. Eller något annat som innebär att jag får vara social med andra människor, och som genererar en slant så att vi kan överleva och kanske unna oss något roligt emellanåt.
Ja, det var väl allt. Se så universum, get to work honey!
1) Jag vill publicera en bok. "En trött jävla morsas tweets" ska den heta. Omslaget ska Linda Jonsson utforma. Punkt på den.
2) Jag vill bo på Galgberget, i Gruvrisets lägenheter med uteplats och närhet till skogen.
3) Jag vill gå en skrivarkurs så att jag kan utveckla mitt skrivande.
4) Jag vill åka på meditations- och yogaretreat för att gymma hjärnan. Lära känna mitt inre.
5) Jag vill ha en fast tjänst på ett arbete som jag älskar. Gärna inom journalistik, PR eller copy. Eller något annat som innebär att jag får vara social med andra människor, och som genererar en slant så att vi kan överleva och kanske unna oss något roligt emellanåt.
Ja, det var väl allt. Se så universum, get to work honey!
Älskade Bebis.
Vart tog du vägen lilla gaphals? Sam har under januari gjort gigantiska framsteg och har efter årsskiftet börjat vinka och igår när jag pekade ut genom fönstret och berättade att det där var snö som föll, så pekade han tillbaka och sa duooh!
Och på måndag börjar hans inskolning hos Eva-Lena, tillsammans med Egil. Så tryggt det känns att han är där. Att de har varandra. I fem dagar ska vi hjälpa honom att trivas där. Jag tror det går bra. Men separationen kommer INTE bli rolig. Jag hoppas att han överraskar oss. På alla plan. Och att han slutar vakna 4.30 varje morgon som storebrorsan just nu... vi är lite mosiga.
För en vecka sedan tog han sex hela steg i Hofors när jag var hos mamma under helgen. Han är superstadig. Men vill inte riktigt klicka igång i huvudet och börja gå. Jag väntar på den där magiska natten då han sover och vaknar upp som en helt ny bebis. För jo, han kommer alltid vara våran lilla bebis. För nu börjar en ny era - när barnen ska bli stora, mamma och pappa hittar en ny karriär och vårat liv som familj tar ännu ett steg i utvecklingstrappan. Som jag älskar er mina grabbar.
Och på måndag börjar hans inskolning hos Eva-Lena, tillsammans med Egil. Så tryggt det känns att han är där. Att de har varandra. I fem dagar ska vi hjälpa honom att trivas där. Jag tror det går bra. Men separationen kommer INTE bli rolig. Jag hoppas att han överraskar oss. På alla plan. Och att han slutar vakna 4.30 varje morgon som storebrorsan just nu... vi är lite mosiga.
För en vecka sedan tog han sex hela steg i Hofors när jag var hos mamma under helgen. Han är superstadig. Men vill inte riktigt klicka igång i huvudet och börja gå. Jag väntar på den där magiska natten då han sover och vaknar upp som en helt ny bebis. För jo, han kommer alltid vara våran lilla bebis. För nu börjar en ny era - när barnen ska bli stora, mamma och pappa hittar en ny karriär och vårat liv som familj tar ännu ett steg i utvecklingstrappan. Som jag älskar er mina grabbar.
Och så fyllde han ett.
För ett år sedan, om en halvtimme, kom Sam till världen. Våran lilla gaphals, älskade kakan, finaste Sam. Gladskiten. Rumphasarn. Jag kan inte riktigt fatta hur snabbt tiden har gått!
Vi planerade kalas i vår kvarterslokal här på baksidan som jag och min granne Annica hjälptes åt att pynta igår. Superfint verkligen med banderoller, ballongtema och vimplar! En tårta med Sams söta ansikte på, massa hembakt och ett intensivt kalas med ett litet födelsedagsbarn som till och med hade strössel och grädde i håret. Kan ju inte bli annat när han avslutar det hela med att hiva papptallriken bakom huvudet, ha ha!
Älskade du, tack för att du kom och visade mamma var skåpet skulle stå. Tack för att du har utmanat mig och gett mig starkare tålamod. Jag hade inte varit någonting utan dig och dina storebröder. Äiti rakastaa teitää älyttömän paljon!
Vi planerade kalas i vår kvarterslokal här på baksidan som jag och min granne Annica hjälptes åt att pynta igår. Superfint verkligen med banderoller, ballongtema och vimplar! En tårta med Sams söta ansikte på, massa hembakt och ett intensivt kalas med ett litet födelsedagsbarn som till och med hade strössel och grädde i håret. Kan ju inte bli annat när han avslutar det hela med att hiva papptallriken bakom huvudet, ha ha!
Älskade du, tack för att du kom och visade mamma var skåpet skulle stå. Tack för att du har utmanat mig och gett mig starkare tålamod. Jag hade inte varit någonting utan dig och dina storebröder. Äiti rakastaa teitää älyttömän paljon!
Fyra år sedan.
Kan det verkligen stämma att det gått fyra år sedan. Det slutar aldrig göra ont. Hur lång tid som än passerar så slutar det aldrig göra ont. Därmed är myten om att tiden läker alla sår bullshit. Distansen får man ju men att inget läker den åt mig. Det måste jag ju göra på egen hand. Ta mitt ansvar.
Ultraljudet och förlossningen passerar som i revy. Hjärtklappningen finns där hela tiden när jag tar mig tillbaka. Det lär aldrig gå över. Vad hände älskade Knott? Vad gick så fel? Vi hade ju kommit så långt tillsammans.
Ultraljudet och förlossningen passerar som i revy. Hjärtklappningen finns där hela tiden när jag tar mig tillbaka. Det lär aldrig gå över. Vad hände älskade Knott? Vad gick så fel? Vi hade ju kommit så långt tillsammans.
Jag måste vrida om såret litegrann för att tacksamheten ska komma fram. För att testa om det fortfarande smärtar. För att känna det. Att jag lever. Att jag älskar. Att jag mår bra. NU. Ett bevis på att livet alltid går vidare.
Du visade oss vägen till oändlig kärlek, fina Knott. Att vi ville ha familj. Du lade ljus på den vägen. Inget var förgäves. Du kommer alltid finnas med oss älskade, älskade barn. Tack för att du skyddar dina bröder.
Du visade oss vägen till oändlig kärlek, fina Knott. Att vi ville ha familj. Du lade ljus på den vägen. Inget var förgäves. Du kommer alltid finnas med oss älskade, älskade barn. Tack för att du skyddar dina bröder.
Den lilla tanden!
Oj oj! För en vecka sedan när vi kom till Korsån för att tillbringa sista hela veckan där i sommar, så låg jag och Sam på en filt vid sandlådan. Eller ja... Sam tränade på att sitta vilket han är superduktig på nu! Sitter flera minuter utan stöd och gör oss så stolt. När han log mot mig såg jag ett litet, litet streck på vänster sida nere. En liten tand som spruckit igenom! Inte undra på att han kinkar lite extra nu. Det går så snabbt så...
Han är för ävrigt väldigt väldigt matglad. Han kan utan problem möla i sig en deciliter gröt och en tredjedel puréburk, typ mango/banan, i en sittning! Man får liksom ransonera så han inte äter för mycket, ha ha! Med Egil var det tvärtom. Så olika det kan vara. Inte så konstigt kanske... de är ju trots allt individer.
Igår mölade han en hel skrapad banan och käkade ett halvt rån. Eller, mest sög på det och blev skiiitförbannad när det inte kom nåt när han sög på bitarna. Sötgosen.
Han har fått testa morot och nu när vi kommit hem från semesteryran igen ska vi rycka igång med lite potatis också! Och i dag skolas vi in Egil hos nya Dagmamman Eva-Lena på Kvarnberget. Alltid lite nervöst men jag tror att det blir super och ha honom på rätt sida av stan och slippa bussarna. Vilken lättnad!
Han är för ävrigt väldigt väldigt matglad. Han kan utan problem möla i sig en deciliter gröt och en tredjedel puréburk, typ mango/banan, i en sittning! Man får liksom ransonera så han inte äter för mycket, ha ha! Med Egil var det tvärtom. Så olika det kan vara. Inte så konstigt kanske... de är ju trots allt individer.
Igår mölade han en hel skrapad banan och käkade ett halvt rån. Eller, mest sög på det och blev skiiitförbannad när det inte kom nåt när han sög på bitarna. Sötgosen.
Han har fått testa morot och nu när vi kommit hem från semesteryran igen ska vi rycka igång med lite potatis också! Och i dag skolas vi in Egil hos nya Dagmamman Eva-Lena på Kvarnberget. Alltid lite nervöst men jag tror att det blir super och ha honom på rätt sida av stan och slippa bussarna. Vilken lättnad!
Hetta.
Nu är det varmt. Jösse namn. 30 grader med en halvårig Sam känns ju sådär. Våran lilla svettpärla tenderar att svettas bara han gråter i fem minuter... jodå, inga problem med åsikterna där inte. Sneglade lite på ett sånt där svalkskydd till vagnen men vette tusan om det hjälper. Det är lite två läger om den saken - så att lägga ut 300 för det känns kanske inte värt.
Däremot har jag gett mig ut på jakt efter en ergobaby bärsele. Återstår att se hur det går.
Däremot har jag gett mig ut på jakt efter en ergobaby bärsele. Återstår att se hur det går.
Spruta.
Idag fick lillen sin andra vaccination. Och som vanligt tyckte jag det var helt hemskt sekunderna innan. Avskyr när mina barn gråter, av många anledningar.
Nåväl. Fram tills det minutlånga gråten så skrattade och log Sam åt farbror doktorn och skrattade högt när han killade honom på höfterna i sitt försök att undersöka dem. Den strama läkaren skrattade inte (så mycket som jag hade velat) överdrivet tillbaka.
Det jag tyckte var mest jobbigt var att besöket var inbokat mitt i hans sovstund. Så han somnade i bilen dit. Vaknade när jag lyfte ur babyskyddet. Somnade om igen efter ett par sekunder. Och vaknade igen när vi kom in i bvcrummet. Efter besöket ammade jag och han somnade. Vaknade när jag lade ner honom i bilstolen. Och somnade om på väg ut till bilen. Vaknade igen när vi kom hem. Då fick det fasen vara nog tyckte jag och gav honom en flaska mjölk i sängen. Och då fick han änteligen sova så länge han hade lust till. Dravvel, dravvel. Eller?
Nu har jag jobbat kväll och Nicke gick av sitt sista nattpass i morse (innan semestern!), och han har således haft kidsen i eftermiddag. Det är ett hundliv i bland men vi har det också jävligt bra. Bara att bege sig hemåt och ta emot febernatten för Sams del med öppna armar. Jag har alvedonen och tuttarna redo!
Nåväl. Fram tills det minutlånga gråten så skrattade och log Sam åt farbror doktorn och skrattade högt när han killade honom på höfterna i sitt försök att undersöka dem. Den strama läkaren skrattade inte (så mycket som jag hade velat) överdrivet tillbaka.
Det jag tyckte var mest jobbigt var att besöket var inbokat mitt i hans sovstund. Så han somnade i bilen dit. Vaknade när jag lyfte ur babyskyddet. Somnade om igen efter ett par sekunder. Och vaknade igen när vi kom in i bvcrummet. Efter besöket ammade jag och han somnade. Vaknade när jag lade ner honom i bilstolen. Och somnade om på väg ut till bilen. Vaknade igen när vi kom hem. Då fick det fasen vara nog tyckte jag och gav honom en flaska mjölk i sängen. Och då fick han änteligen sova så länge han hade lust till. Dravvel, dravvel. Eller?
Nu har jag jobbat kväll och Nicke gick av sitt sista nattpass i morse (innan semestern!), och han har således haft kidsen i eftermiddag. Det är ett hundliv i bland men vi har det också jävligt bra. Bara att bege sig hemåt och ta emot febernatten för Sams del med öppna armar. Jag har alvedonen och tuttarna redo!
Utveckling.
Jag hade nästan glömt (förträngt?) hur påfrestande de här utvecklingsfaserna kan vara. Och Sam är i högform just nu. 6,5 månad gammal och vill verkligen inte slita sig från mig eller Nicke. Gnäller och gnisslar så fort lekmattan eller babysittern närmar sig. Något som KAN funka något sånär är barnstolen. Men lik förbaskad blir han om leksaken far ner på golvet som han just intresserat sig för.
Och lämnar jag rummet börjar han gråta. Och slutar när jag kommer in igen. Det är lite som en fars. Och med denna killes humör finner han sig icket i humorn. På mornarna är det rätt så ok med den finska sisun men mot eftermiddagen kvällningen ska han helst sitta på höften hela tiden. Förbannar mig själv för att jag inte köpte en ergobaby för några månader sedan. Nåja, är man snål så är man... tittut-leken kan få honom att slappna av lite en sekund eller två dock.
Och än ammar jag. Tre gånger om dagen för att vara exakt, ibland fyra. Och skulle han visa intresse så nekar jag ju inte förstås. Men han verkar nöjd med det och brösten signalerar när det är dags. Och så på nätterna förstås. Himla bekvämt. Det slog mig i dag... kommer jag nånsin kunna sluta? Helt liksom. Utfasning tar verkligen tid. Ah, det får ta den tid det tar helt enkelt och det är en otrolig avslappning och mysig tid vi får ihop.
Och snart sitter han väl för det går verkligen framåt med utvecklingen! Sitter bättre och bättre i matstolen, om än lite lite snett ibland. Men han hajar galoppen snabbt. Och att ligga vaken i vagnen är inte på tal, då blir han riktigt sur. Sitta uppallad och se omvärlden är grejer det!
Liten blir stor... stoppa tiden!
Och lämnar jag rummet börjar han gråta. Och slutar när jag kommer in igen. Det är lite som en fars. Och med denna killes humör finner han sig icket i humorn. På mornarna är det rätt så ok med den finska sisun men mot eftermiddagen kvällningen ska han helst sitta på höften hela tiden. Förbannar mig själv för att jag inte köpte en ergobaby för några månader sedan. Nåja, är man snål så är man... tittut-leken kan få honom att slappna av lite en sekund eller två dock.
Och än ammar jag. Tre gånger om dagen för att vara exakt, ibland fyra. Och skulle han visa intresse så nekar jag ju inte förstås. Men han verkar nöjd med det och brösten signalerar när det är dags. Och så på nätterna förstås. Himla bekvämt. Det slog mig i dag... kommer jag nånsin kunna sluta? Helt liksom. Utfasning tar verkligen tid. Ah, det får ta den tid det tar helt enkelt och det är en otrolig avslappning och mysig tid vi får ihop.
Och snart sitter han väl för det går verkligen framåt med utvecklingen! Sitter bättre och bättre i matstolen, om än lite lite snett ibland. Men han hajar galoppen snabbt. Och att ligga vaken i vagnen är inte på tal, då blir han riktigt sur. Sitta uppallad och se omvärlden är grejer det!
Liten blir stor... stoppa tiden!
Sömneriet.
Man kan tydligen inte skriva något alls om Sam utan att jinxa det. De senaste dagarna blir han skogstokig (och jag menar det) så snart vi lägger ner honom om det så är i vagnen eller sängen.
Det gäller att fånga upp honom när han ännu inte är FÖR trött om han ska sova själv. Svårt att avgöra ännu. Men cirka 50 minuter in i vakenperioden börjar han tröttprata.
Igår fick jag försöka lugna honom medan han fortfarande låg i sin säng... såg ju hur trött han var. Hur gör man då?! Jo - hängammar över spjälsängen. Jösses. Kreativiteten vet inga gränser. Han somnade ju men jag gör det inte lätt för övriga viktiga personer i Sams liv som i framtiden ska natta honom, och inte har ammartuttar att ta till... nåja, något ska jag nog komma på.
Det gäller att fånga upp honom när han ännu inte är FÖR trött om han ska sova själv. Svårt att avgöra ännu. Men cirka 50 minuter in i vakenperioden börjar han tröttprata.
Igår fick jag försöka lugna honom medan han fortfarande låg i sin säng... såg ju hur trött han var. Hur gör man då?! Jo - hängammar över spjälsängen. Jösses. Kreativiteten vet inga gränser. Han somnade ju men jag gör det inte lätt för övriga viktiga personer i Sams liv som i framtiden ska natta honom, och inte har ammartuttar att ta till... nåja, något ska jag nog komma på.
Saxat.
Vill skriva klart min bok Kärlek existerar inte på webben. Hur ska jag få disciplinen. Solsken i dag var underbart. Känner en fantastisk ynnest över min underbara make, vilken jävla tur att du kom just där. Hur hade jag orkat livet utan dig? Overkligt att jag burit och fött tre barn. Två nära och den tredje omsluter våra hjärtan. När kommer sommaren? När hamnar jag på min första fest efter graviditet och amning? TIll sommaren även det?
Jag fick vårkänslor i dag. Kändes konstigt. Nästan som pirr i magen. Att tjäna en slant på en självskriven bok vore inte så dumt. Det här med PR kan nog jag bli jävligt bra på. Måste bli oumbärlig på Wordpower så jag får fast anställning där. Längtar till kiropraktorn på torsdag. Jisses vad Sam kan skrika högt. Finns det en utbildning för att bli headhuntare, fast från andra hållet?
Saxat ur min kvällsmosiga hjärna.
Jag fick vårkänslor i dag. Kändes konstigt. Nästan som pirr i magen. Att tjäna en slant på en självskriven bok vore inte så dumt. Det här med PR kan nog jag bli jävligt bra på. Måste bli oumbärlig på Wordpower så jag får fast anställning där. Längtar till kiropraktorn på torsdag. Jisses vad Sam kan skrika högt. Finns det en utbildning för att bli headhuntare, fast från andra hållet?
Saxat ur min kvällsmosiga hjärna.
Magont.
Jag orkar verkligen inte skriva egentligen, men jag gör en kortis för mitt klena minnes skull. Sam är snart två månader och har ont i magen.
Idag har jag ammat honom konstant med korta uppehåll för mat, toa och egilkramar, mellan 11-19. Mina tuttar är som urvridna disktrasor och hjärnan är mosig. Så fort han släpper taget så sover han i kanske 5-10 minuter innan han börjar skrika igen. Bara påt´ igen.
Funderingarna har pendlat mellan kolik, mjölkproteinallergi eller om han helt enkelt inte känner att han får tillräckligt med mammamjölk. Men det sistnämnda vore konstigt med tanke på att jag helammar och det är det enda han får. Ju mer man ammar desto mer produceras sade de på amningskursen.
... och med tanke på att han blir lugn, tyst och tröstad av att amma så kan det ju inte vara kolik heller. Så nu utesluter jag all komjölk i den mängd det kan påverka honom. På torsdag ska vi till Bvc med båda killarna där mini ska vägas och junior ska på läkarkoll och 2,5 årskontroll. Lilla stora killen! Får utvärdera läget då.
Sökte bland gamla blogginlägg från när Egil var i Sams ålder men kunde inte hitta några detaljerade uppgifter på hur dagarna såg ut vid denna tid så jag tänker att det var bäst att uppdatera lite på den fronten.
Medelas Calma amningsflaska har vi testat nu fyra gånger tror jag. I torsdags var jag på bio med Bettan, vilket var helt underbart, och matningen hade gått perfekt. Köpt en handpump som jag är supernöjd med! Är otroligt glad att amingen verkar fungera!
Hade verkligen glömt hur första tiden innan rutinerna kickar in, var... hipp som happ, amma på natten, byta blöjor som blir snea med ett trött öga. Amma igen. Vakna tidigt. Och nu har man en storebror som vill mysa också. Summa sumarum, jag gör mitt bästa! Om jag så ska vingla fram på gatan, ha ha! Även om magontet för Sams del tar på kraftera så följer alltid en lugn dag - det vet jag. Even this shall pass. Älskar mina killar!
Idag har jag ammat honom konstant med korta uppehåll för mat, toa och egilkramar, mellan 11-19. Mina tuttar är som urvridna disktrasor och hjärnan är mosig. Så fort han släpper taget så sover han i kanske 5-10 minuter innan han börjar skrika igen. Bara påt´ igen.
Funderingarna har pendlat mellan kolik, mjölkproteinallergi eller om han helt enkelt inte känner att han får tillräckligt med mammamjölk. Men det sistnämnda vore konstigt med tanke på att jag helammar och det är det enda han får. Ju mer man ammar desto mer produceras sade de på amningskursen.
... och med tanke på att han blir lugn, tyst och tröstad av att amma så kan det ju inte vara kolik heller. Så nu utesluter jag all komjölk i den mängd det kan påverka honom. På torsdag ska vi till Bvc med båda killarna där mini ska vägas och junior ska på läkarkoll och 2,5 årskontroll. Lilla stora killen! Får utvärdera läget då.
Sökte bland gamla blogginlägg från när Egil var i Sams ålder men kunde inte hitta några detaljerade uppgifter på hur dagarna såg ut vid denna tid så jag tänker att det var bäst att uppdatera lite på den fronten.
Medelas Calma amningsflaska har vi testat nu fyra gånger tror jag. I torsdags var jag på bio med Bettan, vilket var helt underbart, och matningen hade gått perfekt. Köpt en handpump som jag är supernöjd med! Är otroligt glad att amingen verkar fungera!
Hade verkligen glömt hur första tiden innan rutinerna kickar in, var... hipp som happ, amma på natten, byta blöjor som blir snea med ett trött öga. Amma igen. Vakna tidigt. Och nu har man en storebror som vill mysa också. Summa sumarum, jag gör mitt bästa! Om jag så ska vingla fram på gatan, ha ha! Även om magontet för Sams del tar på kraftera så följer alltid en lugn dag - det vet jag. Even this shall pass. Älskar mina killar!
Och den 21/2 drar jag iväg på Dalecarlia Music Awards i Borlänge för sajtens räkning, och det ska bli riktigt roligt avbrott i småbarnslivet. Ska du inte ha en handduk? undrade brorsan när Sam kräktes på min axel. Äh, sa jag, och drog av det med tröjan. Lite så är det nu. Lilla bubblan.
Bara lite.
Det började med att jag var helt övertygad om att jag kissat på mig, när jag vaknade klockan ett på natten. Ok, att jag haft svårt att hålla mig på sista tiden... men det här var ju löjligt.
Att en kropp kan darra så jävla mycket av adrenalin när kroppen har ont visste jag inte. Inte heller att man kan somna mellan två värkar. Läkarna dröjde, min bedövning likaså... skulle jag palla trycket? Stay tuned för min förlossningsresa kära ni! ;)
Flytande.
Nu trivs jag i badkaret mina vänner. All vikt, tryck, krämpor och smärtor bara släpper när jag får bli tyngdlös för en timme framåt. Höfterna känns normala och trycket på bäckenet formligen försvinner. Filar fötterna, läser, surfar kanske lite, funderar och bara är.
Men sen så ska man upp - kan jag inte få flytta in i badkaret tills barnet kommer?
Men sen så ska man upp - kan jag inte få flytta in i badkaret tills barnet kommer?
