Det ryms mycket i en skalle

Jag har en sån där jobbig känsla idag när jag saknar vårt ofödda barn något så fruktansvärt. Lilla livet i magen. Alla andras magar växer eller föder sina älskade bebisar... men jag då? Vi då? Nä. Tomhetskänslan är överhängande i dag...

Skulle bara vilja göra något kul för att dämpa den här ångest delight jag känner, men ekonomin sätter stopp. Pengar rullar inte in som det ska just nu, för att citera Petter som sade tvärtom iofs. Håll tummarna att segskitarna Försäkringskassan får tummen ur nån gång! I wanna have some fun. Istället åker vi till gamla lägenheten och målar för andra dagen - så får vi hoppas att det blir FINT och att vi får plejset sålt nån gång. Som sagt... pengar borde rulla in typ nyss.

Ett överdrivet lättsamt inlägg kändes som på sin plats, för omväxlingens skull. Allt mörkt har tyngt ner axlarna alldeles för länge nu, och det känns säkert längre än den faktiska tiden som passerat. Vårat nya boende gör att några strålar ljus har nått längst in i mitt inre och jag börjar se på framtiden med tillförsikt igen som smått. Så sakteliga lunkar vi framåt jag och Nicke. Vi klarar det mesta!

Efter nattens jobbpass är planen att jag ska hinna med alldeles för mycket på kort tid, inte mig emot men latkorven i mig drar.
Inför morgondagens midsommarfirande i Korsån, där Nicke redan väntar på mig, ska jag hinna; 1) Ösa ur alla kläder ur sopsäckarna för och hitta min nya tröja som jag ska ha i morn 2) Köpa kattmat på nattöppna statoil på väg hem 3) Klappa katterna och lägga ut foder åt dem så de kan sysselsätta sig under dygnet vi blir borta 4) Fylla på alla vattenskålar 5) Packa ner mina grejer i en väska 6) Packa ner maten vi ska äta vid stugan 7) Göra ägghalvor 8) Duscha och slutligen helst sova en skvätt också.

Huja. Men det är ju faktiskt roliga saker och stark det är jag och jävlar i mig att jag tänker ta mig ett järn i morgon! För det är jag väl värd?

Nu har vi flyttat. Och jag kan inte med ord beskriva känslan av en nystart - men det känns gudomligt. Om bara katterna kommer ikapp till fullo med omställningen så blir det ännu mer kanoners! De funderar lite, i synnerhet den äldre. Igår jamade han sig hes för att han ville ut. Stackarn. Mitt mammahjärta blödde lite.

Här kommer en bild på nya plejset, och den som inte kommer på fika eller hälsar på tvångshämtar vi. Helt enkelt. I dessa dagar blir vi glada av alla besök, sms, mail och telefonsamtal. Vi har bara börjat flina och mer blir det, jag lovar.

Jag svävar någonstans mellan gråtande sorg och viljan att se framåt igen. Ni vet en sån där blödande sorg när man bara gråter emellanåt. Och ni vet en sån där framåtanda när man ser framåt, som horisonten när man står längst fram på ett kryssningsfartyg och en frisk vind blåser tag i ansiktet på en och viskar att Nu jävlar kommer det hända grejer! Någonstans där är det.

Är så outgrundligt trött på sorg nu. Kan vi inte få ha lite glid istället? Jag orkar inte vänta på att komma till horisonten. Jag vill dit NU. Jag vill hoppa över den här jobbiga tiden som bara sliter i mig och jag ständigt kämpar mot tomheten jag känner i mig.

Vi griper i det lilla och gläds just nu åt att få en nystart i form av en ny lägenhet som vi fått tag i, mitt i alltihop. Det är vi lättade och glada för. En nystart är precis vad vi behöver. Och lite mer kärlek. ÄNNU mer kärlek. Vi ska drunkna i kärlek i vår nya lya - det kan ni ge er fan på.

Packat väskan. Hur laddar man för den hemskaste dagen i ens liv? Nu återstår inget mer än att vänta. Jag är rädd, livrädd. Jag vill inte, är inte allt bara en ond dröm? Nicke är min största tröst i livet just nu - kärleken till honom är större än universum är stort och det är det som får mig att orka andas just nu. Med honom klarar jag allt. Det vet jag.

Jag drar en djup suck och undrar varför livet är så fruktansvärt orättvist. På fredag är jag inte gravid längre och kvar blir bara ett stort hål i mitt och Nickes hjärta. Vår efterlängtade knott blir en änglabebis. Vår första bebis som visade oss vägen till outgrundlig kärlek och vad innerlig glädje till föräldraskapet verkligen innebär. Det är vi glada över. Jag återkommer framöver när krafterna återvänt och livet börjar le igen.

Vi vill tacka alla som stöttar oss och bryr sig om oss - ni är guld värda.