Det ryms mycket i en skalle

En helt ny värld hade öppnats upp framför mig. Grönt gräs under fötterna och solen som alltid sken. I sinnet i alla fall. Livet som jag kände det sedan innan kunde nu jämföras med ett urblekt fotografi, med matta färger och där människorna på bilden gjorde allt för att försöka se glada ut. Det fanns ingenting oäkta med mitt leende nu, där jag stod i hans kök och doppade en tepåse upp och ner i koppen. Sköna pyamasbyxor och collegejacka var numera kutym oss emellan. Endast då vi skulle ut och socialisera med andra människor, såg vi till att vara propert klädda. I andra fall såg vi absolut ingen mening med det. I vårt kärleksnäste skulle allt vara bekvämt. 

 

Ännu en sovmorgon hade nått sin ände och jag stirrade lättsamt ner i koppen, och såg hur tepåsen färgade det bleka, heta vattnet brunt med sin mustiga arom. Jag ringlade i en generös mängd blomsterhonung och toppade med lite kall mjölk. Jag hörde hur signaturen till Days of our lives tog sin början inifrån vardagsrummet. Jag skyndade mig att bre den hembakta grahamsfrallan med smör och en generös skiva ost på det.

Hastade ihop min enkla frukost på en liten bricka och tassade snabbt in i vardagsrummet och sjönk ner i den svala skinnfåtöljen, intill Nicklas. "Jag kan inte fatta att jag faktiskt har börjat titta på det här, det är ju pinsamt", utbrast jag och skrattade högt. "Tyst, det är ju nu hon kanske inser att hon har minnesförlust", väste Nicke och vände sig intresserat mot tvn igen. Jag log brett med en bit fralla i munnen, och lät honom sjunka djupt in i fiktionens värld.  

 

Det var så mycket jag ville säga, det var så mycket jag kände inom mig som bara ville ut. Snabbare än kvickt. Men så kunde man ju inte göra? Tanken på att skrämma bort honom när han nu satt tätt, tätt intill mig var ibland överväldigande. Så var även alla varma känslor, all kärlek, som bubblade upp i maggropen som kokande vatten. Det fanns stunder då jag inte kunde hålla mig, och likt de heta vattendropparna som skvätter över från kastrullen, omfamnade jag honom oförberett med en stunds närhet.

Och egentligen förstod jag inte vad det var jag tvekade över. Känslorna verkade ju mer än ömsesidiga, det kunde jag se och känna på sättet han svarade på mina inbjudningar till ömhet. Handen som strök min i tvsoffan, de blanka blickarna vi utbytte med jämna mellanrum och de gulliga smsen. "God morgon solsken! Jag saknar dig." klickade jag fram i mobilens display en tidig och sömndrucken morgon, då ett slag i magen av saknad efter honom väckte mig. Det hela var så vardagligt romantiskt, så kraftigt men så enkelt. Det fyllde varje liten tom och mörk springa i mitt hjärta med ögonbedövande ljus. Jag som trodde jag gått och blivit romantikintolerant på gamla dar, och här låg jag nu under det varma täcket och vibrerade av längtan. Kunde han inte komma hem från jobbet snart? Jag drog en kärleksmätt suck, och somnade om.

 

Det lackade mot jul. Vår första jul tillsammans. Fyra veckor av mojande och mysiga förberedelser som skulle kulminera i en sprakande julafton där allt skulle kännas nytt. Nya traditioner skulle skapas, och våra gamla från barndomen skulle väckas till liv och vävas in i vårt nya gemensamma liv ihop. Jag kunde ända in i märgen känna hur jag blev som barn på nytt och hur mycket jag äntligen betydde för någon. Någon som jag kunde baka goda lussebullar till, någon att servera julmust till, någon att anstränga sig för. Och få bekräftelse tillbaka i form av honom. Bara honom i renaste form.

Allt kändes så äkta, det existerade inget falskt mellan oss. "Du är så knäpp!" kunde han skrattande utbrista och skaka på huvudet. "Jag vet!" kluckade jag tillbaka där jag låg med huvudet djupt nertryckt i ena sänghörnet så håret skrynklade sig. Det busiga som ständigt tog över vår relation, och vårt konststycke att kunna skratta och hitta humor i precis allt, gjorde att jag älskade honom ännu mer. "Det finns nog ingen annan än du som skulle stå ut med mig." sade han med ens allvarsamt, och stannade upp mitt i en rörelse. Jag lutade armbågen mot kudden och snuddade min rodnande kind mot hans axel och besvarade honom med en kyss. "Jag vore ingenting utan dig", sade jag så tyst jag kunde utan att avslöja att gråten var på väg. Det kändes fullständigt absurt att inte våga gråta ut, men några tårar kunde vara dropparna som fick en kille att backa. Det visste jag så väl.

 

Julen stod inför dörren och framför mig stod den färdigdekorerade adventsstaken med egenplockad mossa som jag omsorgsfullt placerat ut symmetriskt i näverstaken som Nicklas fått av sin mormor. Den hade hon gjort själv. Han använde verkligen saker av betydelse. Ingen massproducerad adventsstake som såldes på hög vid stormarknaden. En äkta näverstake stoltserade nu på vardagsrumsbordet. "Ska vi plocka med oss lite varm choklad och leta mossa på fyrhjulingen?" hade Nicklas frågat mig tidigare på dagen, med ett barnsligt flin. Så söt han såg ut. Jag nickade glatt och vi klädde oss varmt, trots den totala avsaknaden av snö på backen.

"Usch vad klen jag känner mig", hade Nicklas klagat när vi på kvällen återvänt och satt oss i tvsoffan. Jag lade huvudet på sned och kände på hans panna. Stekhet.

 

Tre dagar senare och första advent. Det enda som hördes i köket var klockans tickande. En ständig påminnelse om att tiden gick. Tiden rann iväg. Det kändes som att tiden rymde ifrån mig. En oroskänsla som iskallt vatten flöt i mina ådror. Jag tände det första ljuset och satt försjunken i skinnfåtöljen, stirrande med tom blick in i den vajande lågan. En hostning. Jag reste mig hastigt och gick med stressade steg in i sovrummet. "Hur mår du älskling?" viskade jag lågt. "Jag måste sitta upp, jag kan inte andas. Jag måste ha mer täcke, jag fryser snart ihjäl", kved Nicklas. Varför blev han inte frisk? Varför var den jävla febern så envis? Alla former av kurer hade inte hjälpt och jag kände hur paniken gradvis steg inom mig. Utåt var jag stark, lugn och övertygande men i själva verket ville jag skaka om honom och skrika. Tvinga honom att bli frisk.

 

Efter många övertalningsförsök om att försöka sänka febern med ett tunnare täcke ringde jag istället sjukvårdsupplysningen. Klockan i köket tickade. 02:05. Tiden sprang iväg än fortare. När jag slog det fyrsiffriga numret på mobiltelefonen kunde jag höra hur Nicke långsamt tog sig till fåtöljen med täcket i släptåg. När kvinnan i andra änden tålmodigt lyssnat på alla tillfriskningsförsök jag gjort för att mota bort symtomen, kunde jag höra hur hon snabbt drog efter andan och snabbare meddelade domen. "Vi skickar en ambulans omgående. Det låter som Svininfluensa." En blixtsnabb signal gick igenom kroppens alla små delar om att skjuta ut adrenalinet. Jag fick ta ett krampaktigt tag om telefonen för att inte tappa den. "Svininflunsa? Han hade ju bara lite feber?! Det är en mardröm, en ond dröm. Snart vaknar jag." mumlade jag och kände på diagnosen. Som en växande halsböld med dödande innehåll.

Tårarna vällde okontrollerat upp i mina ögon, sökte sig snabbt nedför kinden och slutade vid käklinjen där de regelbundet släppte taget och föll handlöst. Jag gjorde desamma. När ambulansmännen steg in i lägenheten förklädda i lufttäta masker, och helkroppsdräkter hulkade jag hejdlöst. Men någonstans väckte modet mig med ett rodnande slag över kinden. "Skärp dig!" Nicklas höll hårt min hand när båren bars iväg och in i bilen. Varför såg han så svag ut? Min älskade, älskade hjälte. Min själsfrände. "Lämna mig inte. Inte nu." Jag grät tyst när jag blåste ut det ensamma ljuset i näverstaken och snabbt låste dörren innan jag sprang ut till den väntande ambulansen. "Fan i helvete. Ska jag förlora dig nu, när jag just funnit dig?" På båren hade Nicklas just fått syrgas. Jag sneglade på hastighetsmätaren. 150 kilometer i timmen.