Det ryms mycket i en skalle

Han var inte speciellt snygg vid första anblick, men å andra sidan var den lilla tumnageln till bild ganska liten. Ändå var det något som fångade mitt intresse. Hjärtat bultade ett slag extra i mitt bröst, och hoppet rusade i mina ådror. Jag kände mig löjlig och dämpade mig snabbt när jag drog mig till minnes om hur smärtsamt de andra nätromanserna hade slutat. Romans, och romans. Det är ju synd och kalla det för något sådant när man knappt har hånglat. Men en känslig själ kräver inte mycket för att bli tilltygad. Därför var jag synnerligen imponerad över mitt mod och min envishet när jag strävsamt klickade fram mailrutan till användaren nicketendencies. 

 

Innan jag visste ordet av hade jag dikterat ett kort mail. Jag stirrade på skärmen. Förstod inte riktigt vad eller varför jag gjorde det. Jag skulle ju lägga ner hela verksamheten. Kliade mig funderande på kinden och fick kalla fötter. I bakgrunden spelades låten Straight trough my heart, Med Backstreet boys. 

Vad brydde han sig om att jag tyckte att bilden såg skön ut, och att jag ansåg den vara somrig? Förmodligen inte ett skit, tänkte jag tyst. Han är säkert som majoriteten av alla killar på nätdejtingsajterna; kåt och galen. Sekunderna senare skickade jag mailet.

 

Ok då, jag väntar tills i morgon med att avsluta mitt dåraktiga medlemsskap, som hade skapat mer problem och nattliga funderingar än vad det bringat mig lycka. Falsk marknadsföring är det vad det är.

 

Jag hade ju inget att förlora åtminstone, funderade jag på eftermiddagspromenaden i höstvinden. Intill mig promenerade min mor tyst och målmedvetet. Undrar vad min mamma skulle tycka om hon fick veta hur desperat jag kände mig. När mödrar ser sina döttrar är de ju i deras ögon alltid lika vackra, begåvade och socialt kompetenta. Det var ingen idé att berätta något för henne. Hon skulle säkerligen sucka högt och ge mig en lektion i galningar som våldtar kvinnor via internet. Kåta galningar, konstaterade jag än en gång, kort och gott.

När vi nådde svampskogen beslutade jag mig för att inte berätta om mitt frågelösa mail till den svartvita bilden på webben. Inte till någon. Inte ens om vi mot förmodan skulle få kontakt. Tyst som en mus skulle jag vara. Man hade ju hört talas om att jinxa saker, hur saker och ting går åt helvete bara för att man talat högt om något. En hemlis till hade ju ingen dött av. Så jag sade inget.

 

När vi återvände tillbaks till mammas och min styvfars lägenhet lade jag svampskörden på köksbordet och fann mig själv marscherandes in till gästrummet, där jag för tillfället bodde. Jag skrotade lite i mina plastpåsar efter ombyte och kände mig stressad. En välbekant känsla den senaste månaden. Utbrändhet och sjukskrivning från jobbet, en bil som dragit sin sista suck mitt på motorvägen, förlusten av en god vän och ett ex som gått vidare var mer än vad jag klarade på en vecka. Mamma tyckte jag behövde sällskap och lite skogsterapi, så hon öppnade famnen. Och dörren till gästrummet. Min fina mamma. 

 

Stressen som nu däremot dominerade varje kroppsdel var inte av negativ natur, den var optimistisk och nyfiken. 

Snabbt stegade jag till datorn, satte mig på skrivbordsstolen, fällde upp locket och tryckte på start. Aldrig någonsin hade en laptop startat så långsamt. Under de långsamma sekunderna stannade jag upp i mitt stilla sinne och tänkte; Det är nu eller aldrig. Det var som att jag skulle bli fälld och få en dom i kärlekens tingsrätt.

En sista bekräftelse på om jag dög eller inte. Var jag verkligen så ful att ingen ens ville svara på ett kravlöst, kort mail utan nyfikna och fyndiga frågor?

 

Det här var verkligen det sista mailet jag hade planerat att skicka. Sedan fick det vara nog. Jag skulle satsa på mig själv, mitt välbefinnande och själavård. Inte skrota omkring på diverse nätsajter i jakten på lycka och kärlek. Sådant fanns ju redan i en - det gällde bara att hitta de rätta verktygen för att finna dem. Att älska sig själv! Ingen kan älska mig till den milda grad att jag börjar älska mig själv. Det är en resa jag måste göra på egen hand. Allt det där visste jag ju redan. Så vad höll jag på med? 

 

Istället reste jag för tillfället på en internetvåg som tog mig till nyhetssidan på Happy pancake. Just där, just då, fick min planerade själaresa stå åt sidan. ETT NYTT MAIL, informerade inboxen. Hjärtat tog ett skutt, och jag svalde en klunk luft. Avsändare: nicketendencies. Allt stannade. Och plötsligt kände jag hur min själ var mer levande än någonsin.