Det ryms mycket i en skalle

Ska du åka ut i skogen med en vilt främmande karl. Herregud, var försiktig. Mammas ord viskade lite försiktigt för mitt inre. Och allt jag såg framför mig nu var skog, skog, skog. Den skumpiga grusvägen riktigt tog tag i våra kroppar och tvingade dem att ruska med när de djupaste groparna bemästrades av den röda bilen. Jag höll forcerat i handtaget som anslöt till passagerarsidans bildörr. Jag sneglade lite försiktigt på hastighetsmätaren. Det här går alldeles för fort, hörde jag mina tankar säga upprört till mig men jag vågade inget säga.

 

Jag kunde nästan känna mig lite irriterad över min oförmåga att säga ifrån. Jag som alltid hade mål i mun och aldrig oroade mig för vad omvärlden eller människor skulle tycka om jag tog ett steg framåt, stack ut ur mängden eller visade ett stort mått av civilkurage. Men nu var kropp, tunga och sinne som förlamade. För mitt inre satt jag som förstelnad med mammas ord viskande i hjärnbalken. Hade jag gjort ett misstag? Sakta kunde jag nästan känna hur nervositeten fick mitt medvetande att lätta, och jag kunde se på mig själv en meter ovanför mitt eget huvud. Där satt jag intill honom, blyg inombords och lagomt självsäker utåt och undrade när resan skulle nå sitt mål.

 

In i det sista hade jag väntat med att berätta för mamma om mitt nyfunna äventyr på internet. Jag visste alltför väl att det bodde en generationsklyfta mig och mamma emellan. Men eftersom jag spenderat några veckor i deras gästrum kände jag mig skyldig att till slut berätta för henne om vad jag egentligen pysslade med om kvällarna, där inne framför datorn.

Många gånger hade hon stuckit in huvudet och pockat på uppmärksamhet, sett till mitt väl och ve och frågat om jag inte skulle gå och lägga mig. Snart. Om en liten stund, urskuldrade jag mig nästan varje gång och fick en panna i djupa veck som svar innan hon stängde till dörren.

Mina kinder blossade och adrenalinet rusade i mina ådror. En snabb titt på klockan berättade att jag haft webkameran i gång nästan fyra timmar. Datorn surrade troget på, trots att den i hemlighet bara ville stänga av sig och svalna. På andra sidan satt nicketendencies och log sådär gulligt. Nästan vackert. Jag fick dölja min leende mun bakom min hand, som lätt lutade mot hakan, för att inte avslöja hur löjligt förälskad jag med all säkerthet såg ut.

Men jag visste bättre än att visa det alltför mycket. I en trygg liten vrå där ingen kunde nå det bodde känslan. Ingen kunde förstöra det, eller skratta åt det. Det var bara mitt.

 

Jag visste också att hemlighetsmakerierna inte kunde fortsätta i den här omfattningen, och beslutet om att berätta för mamma mognade således. Hon var inte imponerad. Hon satt i soffan med ett gammalt korsord i knät, skakade på huvudet och lät sitt missnöje visa sig utan att yttra ett enda ord. Så var hon min mamma. Konversation utan dialog. Ett effektivt sätt hade det visat sig, då jag istället började undra vad hon egentligen tänkte. Efter år av dispyter och meningsskiljaktigheter av alla dess slag visste jag mycket väl när hon ogillade något jag beslutade mig för. Vanligtvis tog jag genomtänkta och kloka beslut enligt min mor, men nu var det något som var helt uppåt väggarna.

Hör av dig bara, var allt hon sade innan den fåordiga dialogen var slut och hon återvände till sitt korsord. Egentligen kändes det hela mest som en monolog, som ett sätt för mig att övertyga henne när jag egentligen försökte övertyga mig själv.

 

Trots min inneboende stelhet hade jag uppenbarligen inga problem med att föra en konversation. Jag formligen bubblade ur mig mening efter mening, allt för att dölja min nervositet. Jag berättade om mina egna erfarenheter av sommarstugan där jag som barn spenderat många timmar och dagar. Små anekdoter blandades med uppdiktning av familjeträd och frågor.

Nicketendencies körde stilsäkert bilen och det var uppenbart att han åkt den här skumpiga grusvägen flera gånger förr. Han tog de branta, grusbeklädda kurvorna som på räls. Bilens bakdel sladdade till och jag förde krampaktigt handen till dörrens handtag återigen. Men han bara log och fortsatte svara på min fråga. Om du älskar landet så kommer du älska Korsån. Vi är strax framme, sade han lugnt.

 

Min förväntan visste inga gränser när vi svängde ner på den privata vägen som med sin vägbom höjde ett varnande finger åt obehöriga besökare. Nicketendencies stannade hastigt till och klev ur bilen för att öppna porten till det han kallade paradiset på jorden. I smyg passade jag på att ge hans bakdel en uppskattande blick. Han återvände snabbt och bilen började åter rulla nedför den grusiga backen som omslöts av vackra kalhyggen. När jag kastade hastiga blickar mot de lätt sluttande dikena kunde jag ana både vitmossa, lingon och blåbär. Med ens kunde jag känns hur nyfikenheten i mig steg, men samtidigt fann jag mig skrämd och reserverad.

För mitt inre kunde jag se hur Korsån bestod av en trång liten stuga, inträngd i ett skogsbryn utan någon yta att springa av sig på så långt ögat kunde nå. Ett myggens paradis där man fick snubbla över rötter och stubbar för att komma ner till den lilla stranden som hade en annalkande dybotten. Vem definierar egentligen ett paradis på det sättet? I samma ögonblick som vi nådde vår destination, fick jag motvilligt erkänna att mitt uppmålade skräckscenario bara var en ren noja.

 

Jag kunde inte annat än häpna när skogen klingade av och gården tog vid. Bilen rullade sakta nedför en lätt  grönskande sluttning, förbi stora gräsytor och en härlig badtunna. På gården kunde jag räkna till totalt sex byggnader, en rymlig vedbod och en öppen grillstuga inkluderad. Husfasaderna sjöng Falu rödfärgs serenad ända ner till den privata badstranden, som frestande bjöd in till en bastu i solnedgången vid bryggan. Vem hade jag träffat egentligen, en hemmansägare? En greve? Jag tvingade mig själv att inse att nicketendencies var av försiktig och ödmjuk natur. En skogsälskare som med fasa återvände till samhällets moderna bekvämligheter.

 

Han visade mig vant runt på ägorna och jag kunde för en sekund känna doften av mina barndoms somrar i norra Finland. Där jag så många gånger sprungit och plockat åkerns blommor, fulltecknad i myggbett på mina spinkiga ben. Där solen alltid lyste och ett kvällsbad bara var ett stenkast bort. Nostalgin gjorde mig fullständigt euforisk, och med de för tillfället vilande fjärilarna i magen kände jag att kvällen hade all potential att bli den bästa på länge.

Nicke tände elden utanför grillstugan och placerade en bred träpall för två framför den, betryggande under tak om regnet skulle hota oss. Jag kunde däremot redan skymta en ensam stjärna på den klara himmeln, och förutspådde tyst en fin kväll. Vi förberedde korvgrillningen, allt som vi skrattade öppet tillsammans och återberättade roande om de många anekdoter vi redan samlat på oss, under de många sena kvällar vi chattat på nätet. Att äntligen få se honom i verkliga livet, och försöka ta in alla intryck på nytt gjorde mig yr av känslor. Han var verklig, och jag hade aldrig känt mig mer trygg. Inget kunde skada mig nu. När han vände sig bort fick jag uppbjuda till alla krafter för att inte kasta mig om hans hals.

 

När kvällen tidigt föll i Korsån satt vi där på pallen, och såg hur eldens lågor girigt slickade i sig av den torra björkveden. Det sprakade, doftade svagt av grillrök och jag kunde känna hur mina kinder hettade allt mer. Vi sa inte mycket, men från ingenstans fiskade nicketendencies upp en lott ur sin ficka. Den måste vi skrapa, sade han med försiktig optimism. Jag följde med spänning hur siffrorna avslöjade sig för varje skrap och innan jag visste ordet av befann jag mig alldeles för nära hans hals.

Jag kunde inte förmå mig att flytta mig till behörigt avstånd igen, utan lät mig förtrollas av den kryddiga parfymen som i första stund fångat mig. Han fortsatte under koncentration att skrapa sin lott. Jag var nära, han visste att jag var nära. Nicketendencies sade ingenting. Inte förrän sista skrapet avslöjade lotten som nit, såg han upp. Det blev inget den här gången heller, sa han lättsamt och log snett. Våra ögon fångade varann och allt stannade upp. Kärlekens språk tog över och i eldens sken möttes vi i en varm kyss.

 

När kyssen klingat av satt vi fortfarande tätt, tätt intill varann och såg på varandra några sekunder. Bara eldens svaga gnistrande och sprakande hördes. Det där har jag väntat på i två timmar nu, sade jag till slut. Nicke log till svar och sade lågt; Och jag tre.