Det ryms mycket i en skalle

Jag slog sakta upp ögonen och möttes av en gulrutig tapet. Klassiskt för en gammal stuga kan tyckas. Jaha, det var det... var det enda mitt sega huvud kunde formulera denna arla morgonstund. Utanför sken en stark septembersol som just letat sig upp mellan trädstammarna. Jag fortsatte stirra på tapeten. Alla känslor var mättade, alla tankar tillfredsställda. Här låg jag i nuet, i verkligheten. Vad skulle hända nu?

I fantasins värld var jag mycket väl bekant och kunde lätt orientera mig. Värre var det med verkligheten, vilken roll skulle jag spela nu?

 

Bakom mig hörde jag nicketendencies vakna till det starka solskenet utanför. Jag kunde inte låta bli och fundera på om även han känt av de vilande fjärilarna som börjat fladdra i magen i takt med att dagen grydde. Jag skruvade på mig och kände mig irriterad över känslan. Ett ovälkommet tillstånd när jag inte visste om jag befann mig i fantasins- eller verklighetens värld. Jag låg still, blickstill. Kände hans rörelser där bakom ryggen, vågade inte vända mig om. Hur skulle han titta på mig om jag modigt vände mig om och mötte hans blick i soldiset? Med avsmak? Annalkande kärlek? Återigen befann jag mig i Kärlekens domstol. Om det var något mina tidigare relationer hade lärt mig, så var det att aldrig ta något för givet. Så jag låg kvar. Det var bäst att inte veta.

Mitt i alla tvivel kände jag hur en varm arm trevande sökte sig närmare under täcket, och lade sig stadigt över min midja. God morgon, hörde jag honom viska mjukt så den varma andedräkten träffade min nacke. Jag rös. Med ens kunde jag inte hejda euforin som plötsligt bubblade upp inom mig och jag skruvade snabbt på min trötta kropp, för att möta min panna mot hans. 

 

Mitt stora och ofrivilliga leende avslöjade hur hungrigt mitt hjärta var på kärlek. Mer än jag själv hade vågat ana eller avslöja för mig själv. Jag hade kastat mig handlöst ut i något jag inte kände igen. Huruvida jag skulle landa mjukt, hårt eller om jag någonsin skulle landa alls hade jag ingen aning om. Det pågick en vild duell för mitt inre där förnuftet och hjärtat gick den hårdaste matchen jag någonsin skådat. Jag lät slagsmålet pågå medan jag återigen stirrade på den nu bekanta grusvägen. Med nicketendencies intill mig, körandes bilen från skådeplatsen för vår första träff, kände jag mig redan ohjälpligt nostalgisk. Skulle jag någonsin få uppleva något liknande igen? 

 

I bilen var allt tyst. Sekunder kändes som timmar och jag stirrade hårt på vägen. Mitt sinne var fullständigt omsvept av varma tankar och känslor när jag återigen spelade upp scenen från gårdagen, där vi hand i hand promenerade i månljuset över den ännu gröna gårdsplanen, ner mot bryggan. Med ett varsitt glas vin i den lediga handen besteg vi de stadiga träplankorna och nicketendencies lutade sig långsamt mot staketet som omslöt bryggan. Den lilla dammen glittrade starkare än jag hade ord för, och allt kändes som i en film. Inga ord kunde beskriva det som just då pågick i min kropp. Min hungriga och avmagrade själ blev matad med uppskattning, kyssar och värme, och en nästintill overklig känsla bosatte sig i min kropp, i mitt hjärta. 

 

Och här satt jag nu, hårt stirrande på vägen, som förde mig tillbaka till verkligheten. Med den värmande känslan av nervositet i hård konkurrens med envisa fjärilar i maggropen tog jag mod till mig att möta hans blick. Jag fick ett blygt leende tillbaka och jag såg med ens att han var på väg att säga något. Jag grävde handen hårt i bildörrens handtag. Blundade sakta för mitt inre och drog ett djupt andetag. Han har ångrat sig, nu går vi skilda vägar, hörde jag pessimisten i mig säga. Jag var så säker. Hans blick var osäker, likt en tonårings. Självklart hade han ångrat sig, alla korten låg ju på bordet nu. Han hade ju inte tagit i mig på hela resan.

Han öppnade munnen och sneglade på mig med ett halvt öga kvar på den kurviga grusvägen. Jag väntade in domen och kunde riktigt se hur hans tankar spelade honom ett spratt. Skulle du vilja träffa mig igen? sade han med värme och blyghet i ögonvrån. Äntligen. Inom mig hade jag vunnit högsta vinsten. Jag hoppade och skuttade som en löjlig och hormonstinn 14-åring. Var det såhär det skulle kännas!? skrek jag inombords.

Leendet blev om möjligt större. Ja det är klart jag vill! sade jag och hoppades att jag inte skulle se överdrivet entusiastisk ut. Jag fick ett jämlikt leende tillbaka. Sedan lade han handen på mitt lår. 

 

Måste du åka hem direkt eller har du lite tid på dig? sade Nicklas när vi återvände till civilisationen och min parkerade Toyota. Jag skakade häftigt på huvudet, och blev genast nyfiken på vad han kunde ha i åtanke. Vad han än hade planerat för oss skulle jag tacka ja, det var jag övertygad om. En sådan här man lämnade man bara inte i ett sådant här delikat läge. Ska vi åka hem till mig en stund då? frågade han med lite forskande blick. Jag nickade.