Det ryms mycket i en skalle

Det var som vilken dag som helst, eller förresten, det var det inte alls. Löven på björken utanför mammas fönster hade börjat gulna, ett efter ett. Framför mig stod datorn och gav ifrån sig det välbekanta ljudet där fläkten kämpar för maskineriets överlevnad. På webläsarens adressrad står att läsa www.happypancake.se. Kommer på mig själv med att sitta och tomglo in i skärmen. Vad fan håller jag på med? hörde jag mig själv säga och innan jag hade hunnit reflektera klart hade jag avslutningen på min nätdejtarkarriär framför mig. Jag orkar inte mer. 

Jag hade blivit sårad en gång för mycket, jag hade blivit besviken alldeles för många gånger och några fler krossade hjärtan visste jag inte om mitt sinne och själ klarade av. Nu var det fan slut på lögnare som lovade en ett öppet sinne när de i själva verket visste mycket väl vad de hade för kriterier framför sig.

Jag orkade inte med fler falska förhoppningar och glädjeskutt som slutade i djupa, svarta hål där jag alldeles för många gånger hade krälat mig ut ur. Bara för att återigen sätta mig framför den beroendeframkallande skärmen när jag borstat av mig smutsen. Från gång till gång var jag alltid lika imponerad hur förväntansfull och fylld av hopp jag var. 

 

Nu skulle jag minsann hitta min själsfrände, min livskamrat, min kärlek. Några dagar senare slog mig tanken om det ens existerade. Det kanske bara var en seglivad skröna som höll hoppet vid liv hos alla bekräftelsesökande singlar som i hemlighet längtade efter kärlek. Eller en kram. Kunde jag nöja mig med en kram? Ett ligg kanske? Eller bara en osynlig kamrat på vida webben som gömde sig bakom ett roligt smeknamn och en snygg bild, och som kunde säga hej till mig några gånger per dag, fråga hur min dag hade varit och kanske kunde skriva god natt, och kram i chatrutan innan läggdags. Kanske kunde det stilla mitt stressade sinne. 

 

Det kanske inte alls var kärlek jag behövde just nu? Jag skakade missnöjt på huvudet och suckade ljudligt åt mitt löjligt stora intresse för Happy pancake. Vilket namn sen! Kärleken kan omöjligt finnas på en sida som är gratis dessutom. Än i dag undrar jag vad det var som fick mig att lämna sidan med överskriften Avsluta ditt medlemsskap. Vad distraherade mig? Vinden som tog tag i björken där ute, mamma som ropade att kaffet var klart eller ett sms från en vän. Jag vet inte, men istället klickade jag mig in på buffébordet med nytillagda foton på män från Dalarna.

 

Bilderna radades upp, som så många gånger förr. Kände inom mig hur hoppet tändes av den minimala låga av kärlek jag fortfarande hade att dra mig till minnes ifrån, i mig. Också det som så många gånger förr. Jag kände igen känslan, det var inget unikt. Människan letar ständigt efter en trogen följeslagare, hur det än går till rent praktiskt. Bilderna laddade klart och en kort presentation trillade på plats intill.

 

Jag tittade trött på bilderna, som att jag på något sätt försökte dölja och ljuga för mig själv att jag inte var ett dugg intresserad. Jag skulle bara titta en sista gång. I hemlighet bultade mitt hjärta, i jakten på kärleken. Återigen vaknade jag upp ur min romantiska dimma som omslutit hjärnan och jag lyckades intala mig själv att sådant här händer bara på film - inte i den verkliga världen. 

 

Ändå förmådde jag mig att ögna igenom första sidan med nytillagda dalabor. En svartvit bild lade sig längst upp i listan. Mannen på bilden spelade gitarr på en brygga, bar mörka solglasögon och en svart keps som på ett praktiskt sätt skymde solens strålar som envist letade sig till hans kinder. 

 

Det var Nicke.