Dec. 15, 2013
Det var som om kroppen visste att bröllopsdagen den 7/12 var min smärtgräns. För som över en natt har jag i veckan blivit hysteriskt tung, tryck nedåt och en ork som bokstavligen flygit ut genom fönstret. Kände för första gången igår att min tvååring skrämmer mig. På så sätt att hans energinivå och min inte längre går att synka och jag på så vis fick lite lätt panik över tanken att Nicke skulle jobba eftermiddag idag, och jag bli ensam hemma. Det slaskregnar och vägen glänser blank. Så att gå ut finns inte på världskartan. Jag vill orka leka med min son! Evinnerligt glad över min hubbie som tar i nät kraften kräver.Bara det här barnet kommer ut friskt och piggt, och jag kan börja röra på mig igen är jag världens lyckligaste. Det är jag redan nu också men lyckan känner inga gränser - så är det.
Kommentarer
Trackback
