Vecka 9.
Det känns som i går jag och Nicke stirrade spänt på testet som avslöjade att Egil ska få ett syskon. Det var den 26 april. NU hoppas vi med allt vi har inom oss att lillmysen där inne mår bra och lever rövare som sin storebror. Och hoppas att Knott finns med oss och vaktar ännu ett lillesyskon. Åh vad vi saknar dig, du kommer alltid fattas oss.
Snart är det dags för att hälsa på hos specialistmödravården igen. Denna gång i Falun. Jag hoppas verkligen vi får ett ultraljud, så vi ser att allt står rätt till, så vitt man kan se i alla fall. De här första veckorna är hemska på det viset. Att man inte har en aning. Men jag känner mig ändå betydligt mycket lugnare den här gången. Vi har varit med om båda resorna.
En där vi väntade till vecka 12 och glatt basunerade ut de glada nyheterna - och vi vet ju alla hur det gick. Och vi har varit med om när allt gick planenligt, om än med oro, och vi fick gråta av lycka när Egil kom till oss.
Så jag känner att, skit samma... det går som det går ändå. Att låta bli och berätta före vecka 12 är ingen garanti för att allt är som det ska. Det kan bara ett ultraljud berätta. Så vi väntar tålmodigt tills 4 juni.
Fram tills dess verkar det som att jag blir tjockare och tjockare för varje dag. Känner mig oändligt trött, och att ens blöta disktrasan för att torka bordet eller boka en tvättid känns som ett maratonlopp. Mår illa om jag inte äter fort som fan på morgonen, eller lunch, eller mellis, eller middag... ja, illamåendet flåsar mig hela tiden i nacken helt enkelt. Ett pris att betala. Men jag tar det som ett friskhetstecken. Ett tecken på att hormonerna flödar i kroppen. Och det är ju bra.
Undrar om det är fler som känner att de vill sitta i sitt egna hörn, utan närhet, och bara kura. Ruva. Inte bli rörd, inte bli störd. Det måste vara något instinktivt. Jag behöver liksom inte närhet längre, känns det som. Jag har mitt i magen som jag ska skydda till varje pris. Nicke tar det dock bra. Som han sade i går och ryckte lite lojt på axlarna; Tja, det hade ju kunnat vara värre... hos vissa arter äter ju honan upp hanen efter att hon blivit befruktad så... Haha! Det är min ukko det. Och så varar ju inte detta för evigt heller. Allt går över. Nya faser.
Spännande tider.
Väntar inte tålmodigt. Du vet ju hur jag och tålamod går ihop, ibland ;)
Åååhhhh vad roligt för er!! Grattis!! Jag håller alla tummar och tår för att lillknodden ska må så bra som den bara kan där inne...här är jag på slut tampen och det börjar kännas tungt...1 månad kvar....
