Det ryms mycket i en skalle

Jag följer några andra mammor via sociala medier och låter mig ibland roas, eller är det skadeglädje? Njaa... Igenkänningsfaktor möjligtvis? Jag tar mig själv tilbaks till den tiden då jag faktiskt kunde ta med mig Egil på ett café och han satt nöjd och glad med ett smörgåsrån i barnstolen medan jag kunde prata med min vän och dricka upp mitt kaffe. 

 

Sedan Egil "fick ben" runt ett års ålder har jag inte druckit upp en kopp dryck helt över huvud taget medan han har varit i närheten. Jag överdriver inte. Allt är ju frid och fröjd fram tills dess. Och när de blir två blir det ännu mer spännande. För de lyssnar inte på en. Alls. Nästan. Egen vilja, envishet, lite sisu och trots i en fin kompott är det ett äventyr att gå på fik.

 

Att välja café med omsorg blir ett måste. Når han och pilla på fikabröden i disken? Finns det trappor? Finns det lekhörna? Var kan han rymma om vi går till just det fiket? Har jag med mig den där traktorn han leker så bra med? Är batteriet laddat ifall det blir überkris så han får kika på lite Byggare Bob medan jag äter klart. Kommer han att äta upp maten om jag handlar det åt honom? Finns det något han kan äta? Blir han trött, och finns det plats för vagnen där i så fall? Har de micro?

 

Katastrof- och planeringstänket finns alltid med. Något man har fått utveckla den här tiden. Ingenting jag hade kunnat fantisera om, den tiden innan han ställde sig på benen och kutade iväg. För barn blir kreativa minsann. Det gäller att försöka hänga med och göra sitt bästa för att ligga steget före, och försöka förutsätta scenarion. Alltid.

Men med bra planering kommer jag långt - och ingenting är omöjligt.

 

Kan dock sakna den lugna tiden, och i smyg avundas alla mammor där ute med småttingar som faktiskt sitter still. När de inte hade egen vilja som styrde och man slapp skruva upp tålamodet på en nivå som egentligen inte finns. Nu skulle jag faktiskt inte behöva skriva att jag älskar ju mitt barn högst av allt - det är ju faktiskt självskrivet. Att ha en sann bild av sig själv som mamma är nog bara sunt. Egil är det bästa jag gjort och jag längtar till nästa steg, när vi kan sitta och prata om livet.