Gaser, sömn och amning.

Jaha, sömngrubblerierna fortsätter. Det märks att vi inte känner vårt lilla barn, Sam, fullt ut ännu... man känner sig fram. Det vi vet är att han ska sova för natten någon gång mellan 20-21. Igår somnade han 23, efter att ha haft en väldigt gasig dag så att säga. Jag vet ärligt talat inte om det är något jag äter som fortfarande påverkar honom. Kan ha varit kombinationen (lite) lök och fetaost (som förmodligen inte var äkta getost) jag åt på fiket igår. Mest säkert. Suck. 
 
Han har en tendens att vakna annars också nämligen efter att man ammat honom till söms på kvällen. Efter en kvart-halvtimme vaknar han och gallskriker. Man får ta upp och vagga tio minuter så han somnar om igen... sen sover han för natten och vaknar oftast mellan 1-3 för nattmål. Sedan mellan 5-6 för ett andra. Eller frukost kanske det är. Sedan somnar han om och Egil vaknar. Vi går upp och äter frukost tillsammans medan Sam sover. Så ser det oftast ut. Jag minns dock dagarna med Egil då man lätt kunde somna om både en och två gånger på förmiddagen... those were the days. Inte undra på att man aldrig kom ut före tio.
 
Igår natt sov Sam ända till 3 dock, ibland har han sovit till framåt 4. Men det är inte ofta (ännu). Egi däremot har haft en period då han vaknar om natten vid 3 och gråter. Drömmer mardrömmar och sådär. Får hoppas det lättar. Men för att vara rättvis så har han faktiskt haft några bra nätter igen nu. Så det var väl dax för ett uppvak mitt i natta igen. 
 
Min nacke och rygg har tagit vääääldigt mycket stryk av helamningen... börjat överväga hur länge jag orkar. Som en vän sa, som också fick sitt andra ungefär samtidigt; Det känns mest som ett nödvändigt ont och det tar upp en massa värdefull tid. Jo så är det. Men vi ammar i alla fall. Står ut. Gör det för vårt barns skull, så att de ska få en trygg start i livet med massa värdefulla gottaämnen som mammamjölken ger. Men när vi närmar oss ett halvår av amning så börjar jag definitivt trappa ner i alla fall. Annars kommer jag vara som ett dragspel med en tickande bomb i ryggen. Var så säkra. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0