Fyra år sedan.

Kan det verkligen stämma att det gått fyra år sedan. Det slutar aldrig göra ont. Hur lång tid som än passerar så slutar det aldrig göra ont. Därmed är myten om att tiden läker alla sår bullshit. Distansen får man ju men att inget läker den åt mig. Det måste jag ju göra på egen hand. Ta mitt ansvar.

Ultraljudet och förlossningen passerar som i revy. Hjärtklappningen finns där hela tiden när jag tar mig tillbaka. Det lär aldrig gå över. Vad hände älskade Knott? Vad gick så fel? Vi hade ju kommit så långt tillsammans.
 
Jag måste vrida om såret litegrann för att tacksamheten ska komma fram. För att testa om det fortfarande smärtar. För att känna det. Att jag lever. Att jag älskar. Att jag mår bra. NU. Ett bevis på att livet alltid går vidare. 

Du visade oss vägen till oändlig kärlek, fina Knott. Att vi ville ha familj. Du lade ljus på den vägen. Inget var förgäves. Du kommer alltid finnas med oss älskade, älskade barn. Tack för att du skyddar dina bröder.

RSS 2.0