Utbränd?
Ibland känner jag mig så jävla ensam i föräldraskapet. Sam är mer vild än tam när han galopperar in i treårstrotsen med stora steg. Jag tänker att ingen kan ha det då jobbigt som jag har nu... ingen.
Det är många mornar jag vaknar när jag hör dem ropa och tänker... åh nej, dom är vakna. Jag vill bara sova. När JAG vill sova. Känner mig så berövad på min egentid och känner mig fängslad. På ett sätt. På ett annat så otroligt jävla privilegierad. Tacksam... för Nicke, mina barn, vår hälsa och vårt underbara hus som vi hade osannolikheten att hitta på rätt tid vid rätt plats.
Vad ska jag göra med alla känslor och tankar egentligen? Träffa mer vänner? Hå och prata med någon om att orka med småbarnsåren? Bara stå ut kanske, eller träna lite mer... kan det göra susen? Jag är utan tvekan en utbränd mamma med ständig sömnbrist och dåligt samvete för att jag vill ha mer tid för mig. För oss.
Om två veckor åker vi till Teneriffa. Bara jag och Nicke. Fan va jag ska andas. Och sova. Jag älskar er mina bebisar.
