Det ryms mycket i en skalle

Jag är så evinnerligt glad över att vi lämnade äckelhålan Aspeboda. Jodå, visst låter det allt fint. Men stämningen där var så infekterad så jag skulle aldrig någonsin vilja återvända. Inte när jag tänker på vad vi har nu. Det blir också lite läskigt när jag tänker tillbaka på tiden där, för jag blir så otroligt varse om hur anpassningsbar jag är. Hur anpassningsbar och flexibel jag alltid varit. 

 

Jag är en person som alltid försöker få saker och ting att fungera. Anpassa mig. Nöja mig med att läget är som det är just nu. Försöka hitta det fina i en sprucken vägg. Ett trasigt fönster blir ju fint bara man tar bort spindelväven och sätter dit en vacker blomma.

Ända tills dagen kommer då jag får ett permanent miljöombyte. Inte förrän då inser jag hur jävla äcklig den där väggen var. Och hur sprucket var inte det där fönstret egentligen? Hur kunde jag tycka det var så fint. Och drog det inte lite kallt?

 

Jag ville inte inse det då. För jag var mitt uppe i att försöka överleva. Som jag alltid gjort. I hela mitt liv. Ända sedan 15 års ålder har jag oroat mig för pengar. Började dricka te när jag var 12 för vi hade aldrig något annat att dricka hemma till frukost. Strax därefter började jag dricka kaffe. Flydde in i musik och tänkte att det skulle bli bättre - bara jag blev vuxen.

 

Men det blev det inte. Jag oroar mig fortfarande för pengar. Dagligen. Jag har jobbat i min bransch i tretton år snart och har fortfarande inte fått lukta på en tills vidare-tjänst. Jag har snubblat över en, men den var inte menad till mig. Den manövern har jag gjort alltför många gånger nu. Kan inte ens räkna dom längre. 

 

Men det fina med mig är att jag och överlevnadsstrategin är att jag lyckas hitta glädje och skratt i det mesta. I mina vänner, i härlig musik, i en fest, en trygg axel att luta mig emot, ett öra som lyssnar, en mun som ger tröstande råd. Jag har aldrig känt mig ensam, för jag har alltid varit öppen med min oro. Om det mesta. Och då är stödet alltid nära. Det känns skönt. Och inget är beständigt, bara tiden. Och det är väl upp till  mig och bestämma hur länge jag vill gnälla över något trivialt. Eller stort. 

 

Det mesta som gör ont, går över till slut. Det måste det och det är jag smärtsamt medveten om. Har gått den hårda vägen. Det är liksom konstruerat så. Universum är inte enkelspårigt, det måste finnas en balans. Någon gång slutar det regna, jag vet inte när, jag vet inte hur. Men är jag bara tillräckligt tålmodig så kommer belöningen till slut. 

 

Och det gjorde det. När vi äntligen kunde lämna Aspeboda bakom oss, med en rygghuggande andrahandsvärd, hans häxpar till föräldragrannar och den förbannade jävla luftvärmepumpen som han aldrig fixade - så andas jag äntligen ut. Utan det där trycket på bröstet. Någon tryckte in bråcket och det slutade göra ont. Det var så många insikter som landade när vi som familj landade i Nickes uppväxtort Hofors. 

 

Hur länge till hade vi orkat köra tvåmannashowen med två barn omkring oss, utan lekkamrater nära? Hur mycket stryk hade våran relation tagit på pendling och att ständigt turas om att vara hemma med barnen? Hur länge hade den orkat utan att vi fick tid för varandra? Hur länge hade vi orkat hålla uppe stämningen? Hade vi kanske skilt oss om Hofors inte hade kommit och räddat oss med sin bostadsrätt på facebook den där kvällen?

 

Jag insåg också hur herregud-trött jag var på att bo i storstan! Och herregud vad jag uppskattade att kunna traska halv åtta på kvällen till affären bara för att köpa en mjölk och lite kaffe. Utan bil. Utan handlingslista. Lite spontant. Utan att behöva tanka bilen ens. För den blev ju kvar hemma när jag gick iväg.

För oavsett om vi bodde i stan eller isolerat i Aspeboda så behövde vi bilen. Båda två. Ofta bråkade vi om den. Nu har nicke fått fast jobb på industrin i Hofors och cyklar till jobbet. Den gobiten. Så lycklig han är. Och så lycklig jag är när han är det. Och då blir barnen också det.

 

Hade vi hamnat i ett avsnitt av Alla vi barn i Bullerbyn när vi flyttade in i vår bostadsrätt på Synargatan, förresten? Den här typen av frihet vi kände när barnen fick lekkamrater längs med gatan, går inte att beskriva. Det var nästan obehagligt. Vi var som djur på zoo som plötsligt fått tillbaka sin frihet. Med barnen utomhus eller hos grannbarnen såg vi nu bara varandra. Behövde inte turas om att ge dom uppmärksamhet. Vi tog lite trevande på varann och omgivningen och insåg att vi inte hade haft tid att kramas. När vi nu hade det visste vi inte riktigt hur vi skulle bete oss. Vi pillar lite på inredningen, och planerar framtida bostadsprojekt. Köper sänglampor på blocket och bygger staket. Hänger tvätten i vårt nya torkskåp och pratar om glasdörrar till duschen. Hälsar på barnens farmor och farfar ett stenkast bort. Får spontanbesök av grannen. 

 

Och lite där är vi nu, vi känner oss fram - och dumflinar ibland åt vårt nyfunna sociala liv. Det går inte och säga annat än att livet har vänt. Det är ju såhär livet ska vara! I alla fall i våran värld. Och ingen arbetslöshet i världen kan ersätta den känslan. Allt kan bara bli bättre.