Att sörja någon som lever.
Att som vuxen få vara barn, är allt jag drömmer om.
Att du ska se och bry dig om, är allt jag ber om.
Att författa några rader om hur du tänkt på mig, att du inte kan säga kärlek utan att berusa dig.
Att tiden äter på dig, gjort dig förlamad
Hur du stirrat på telefonen, på den tomma textraden, ångrat dig sen, inte viljat släppa fasaden.
Lämnat mig i skärvor fullständigt förkrossad, sörja någon som lever, från livet helt förpassad
Vardagen rullar på, du är ingen passagerare. Livet snabbar på och ingenting blir enklare.
Som mina barn älskar mig, älskar jag dig.
Ett barns kärlek i mitt bröst, som aldrig fått tröst.
En dag hoppas jag du vaknar, och inom dig hör min röst.
Varför har du så ont, varför är du inte här?
Snart är allt för sent, att få ta del av allt det här.
Det här med finskan.
När barnen blir äldre och frågar mig; Varför slutade du prata finska med oss?
Då ska jag svara; För att det gjorde mig till en bättre förälder.
Jag har efter ett år av funderingar fram och tillbaka bestämt mig. Jag tänker börja blanda in mer svenska i mitt dagliga tal med barnen. Och det var tack vare en film som jag såg igår med Nicke som fick mig att bestämma mig.
Varför? Jo, för att jag känner mig så otroligt frustrerad. Frustrerad över att orden inte räcker till när jag vill förklara något komplicerat för barnen (som jag förvisso lyckats med, med nöd och näppe på finska men inte alls lika bra). Frustrerad över att Nicke inte känner sig delaktig i vardagen för att han inte hänger med till hundra procent. Frustrerad och arg på mig själv för att finska språket verkar ha definierat mig som ebän onödigt ilsken förälder. Och det är ingen person som jag vill vara.
När jag uppfostrat mina barn i ett uppjagat ögonblick så låter det alltid värre än vad det är. Och jag orkar inte vara arg nå mer. Hela min barndom är färgad av ilskna tonlägen. Det får vara bra nu.
För det var så de sa i filmen, som mkt handlade om en språkprofessor, att vilket språk jag väljer att tala så definierar det mitt sätt att vara och mig som person. Och någon onödigt arg person tänker jag inte bli.
Jag längtar efter att inte känna mig ensam i språket. Att vara den enda som pratar finska med barnen i vardagen. Att Nicke hamnar utanför i mina samtal med barnen för att han inte blir en i gänget. Han förstår ju. Men långt ifrån allt.
Så efter en timmes ångestgråt i soffan och behöva inse att jag måste lägga något på hyllan till stor del, som är en del av mig, för barnens så testade jag idag att blanda språken hemma. Mest svenska. Och bara svenska när Nicke är med. Och jag kände mig lugnare för jag kände mig trygg i språkbruket. Och då blev barnen lugnare. Det blir nog bra det här.
