När tvåsamheten förändras.
När barnen sliter itu familjer och relationer. Allt lugnt när tvåsamheten är som bäst och tiden är vår egen. Sömnen likaså. När de älskade små liven gör entré i våra liv och får oss att ifrågasätta både värderingar och vad vi priortiterar hett i våra (nya) liv.
När kärleken för tvåsamheten inte längre får plats i det nya vardagsrummet där både en och två barn befinner sig och tävlar om uppmärksamheten.
Hur gör en då? Åt vilket håll ska jag vända mig för att bli perfekt? Perfekt fru, perfekt vän, perfekt älskare och gärna även lyhörd och förlåtande. Men när tiden är en lyxvara som båda föräldrarna köpslår och tävlar om finns det inte tid för kärlek längre. För vi kämpar om vår egna överlevnad nu. Med ett barn i varje hand. Partnern får hänga på bäst hen vill men jag hinner inte bry mig. Prioriterar inte. Hur gör jag då?
Hur gör jag om jag är den som försöker hänga på? När mina ord som en gång var något värdefullt nu blivit något som inte är värt att lyssna till. En källa till irritation. Till missnöje. En betongsugga som hindrar framfarten. Hur gör jag då? Vi försöker hinna över en mållinje som ständigt flyttar på sig och utmanar vår styrka och ork. Hur länge orkar vi prestera utan att ta av oss sanningens skygglappar? Och när de sedan åker av... är vi fortfarande ett då? Eller har kärleken till våra barn delat oss i två delar? Vår främsta prioritet, kärleken, flyttade fokus från tvåsamheten till det bästa vi skapat.
Så ironiskt att det är just det som är källan till att vi inte längre orkar vara ett lag. Ett team. Att vi inte ser att det är kärleken som borde få oss att orka. Istället lägger vi pannan i ännu djupare veck och drar en suck. Igen. Livståget fortsätter och jag hoppas att vi alla får fortsätta dela kupé. Tillsammans. För kärlekens skull.
