Det ryms mycket i en skalle

Något som man tvingas bekanta sig med i storstan är tiggare. Överallt... på stan, på en trottoarkant, vid systembolaget blåsandes i en blockflöjt, i tunnelbanegångarna och nu går dom omkring PÅ tunnelbanan också. De går från resenär till resenär med en liten lapp som det står nåt obegripligt på i ena handen, och sträcker fram den tomma handen (alternativt en plastmugg) med den andra.

Och så plöjer de igenom hela vagnen på några minuter. Ett par kronor skramlar de väl ihop men de allra flesta skakar obekvämt på huvudet och mumlar nåt i samma veva som de skruvar på sig och håller lite extra i handväskan.
Jag är konsekvent, jag ger inte något till någon. Då känns det som att man måste ge till alla, och de är många.

Häromdagen såg jag dock något ovanligt, en tiggare med talets gåva. Hon talade utmärkt svenska, utan att sluddra eller nåt sånt och ÄVEN fast många sade nej till hennes fråga om "småslantar" så var hon trots detta väldigt trevlig och avslutade konfrontationen med: "Tack ändå, ha en trevlig dag!" Så artigt. Jag log lite, i smyg.