Det ryms mycket i en skalle

Efter första akten, då jag och norrbo kliver ut ur salongen på folkoperan, har jag gåshud och är på väg att grina. Så bra var operan. Vilka kläder! Vilken sång! Vilken genomtänkt scenografi och regi! Vilket vin i pausen och vad mycket folk! Jag är såld. Går jättejättegärna igen. Såg dessutom att Romeo och Julia kommer till Falun i operaform. Sugen? Ja! Om ni inte har förstått det, fröken Therésa har varit på sthlmsbesök.

Jag förvånades av att jag tyckte det var så lättande och skönt att snabbt halka in i alla rutiner som sthlm för med sig. Var man tar sig ut, hur man hittar till åhléns city på snabbaste sätt, vilka krogar det fanns att välja på, var jag köper dygnskortet till tuben och framförallt åt vilket håll jag ska ta mig. Men det stadiga alkoholintaget kom också skrikande tillbaka till mig.

På det viset är jag också glad över att bo här hemma i Hedemora, där man max sitter hemma i sin dammiga vrå framför tv:n och tar ETT glas vin på kvällen för att "slappna av". Kom på mig själv när jag till min vän i göteborg skrev på msn, efter att hon sa:
"Ska ut på puben jag. Men bara dricka två öl, ska jobba i morgon". Varpå jag säger:
"Det är det som är så skönt att slippa med storstan och bo här istället nu, jag kan fokusera på kost och träning i stället i veckorna".

Fatta vad överviktig jag skulle bli om jag bodde i storstan och drack öl och vin varje dag! För det skulle jag säkert. Det sociala livet ser heeelt annorlunda ut där.
I övrigt var sthlm sig likt med otrevliga människor på tuben, samma krogar, trafik och zickzackande mellan stressade människor. En sak var annorlunda... vintern har anlänt till sthlm. Kändes skumt. Sist jag lämnade metropolen sken solen och det gjorde den inte nu.

Helvete vad FÖRBANNAD jag blir när folk ser att man kommer kutande mot hissen och så håller dom den inte! Vadan detta jävla ohyfsade beteende?!? En helt proppfull hiss på väg upp till femman där jag jobbar. Jag ba: "Hallåå?! Håll hissen då..." Medan jag kämpade med att få in en fot emellan, med ryggsäcken på mig och handväskan i ena handen.
Alla bara glor. Oväntat. Jävla sthlmare. Jag skakar på huvudet och muttrar. Kliver rätt in i hissen med ansiktet mot allt folk och ryggen mot dörren. Inget val med tanke på att hissfan var så smockad.

Ett ögonblick senare känner jag en fruktansvärd odör. En sådan odör man varken vill eller förväntar sig att känna 8.45 en måndag morgon. Snubben till vänster om mig STINKER sprit! Whatta...? Lägg där till att han står typ 30 centimeter ifrån min näsa. Jag dog. Nästan i alla fall... Man börjar ju fundera vad han skulle till jobbet och göra. Festa kanske? Alkis? Besökare? (får man väl hoppas) Who knows... stank gjorde han i alla fall.

På väg hem kommer en "Situation sthlm"-försäljare gående i gången på tuben, hon ser inte så jävla stadig ut men ändå stadig. "Ska inte såna säljare hålla sig nyktra", muttrar jag för mig själv när jag inser att hon stannar till vid mig. Tanten bredvid ska visst köpa sig ett ex. När försäljaren sträcker sig fram för att ge tanten tidningen knöt jag ihop säcken PRECIS som den började. Hon STINKER spriiit! Va FAAN!?!

Det roliga är att när jag tjyvtittar på tidningen när tanten fått den i knät så står det tydligt längst upp på sidhuvudet: "Köp ett ex endast av säljare med väl synligt gult id-kort... annars inte ren/nykter " osv. Behöver jag tillägga att det hade INTE denna försäljare. Jag tjyvtittade nog på henne med när hon passerat. Men den där stanken... fyy fan.

Jag tog mig en rejäl funderare i morse när jag anlände till sthlm från mitt Hedemora, SKULLE jag verkligen kunna tänka mig att bo här ett tag till? På riktigt. Med musiken i öronen, allt mer närmare globen bet jag mig i läppen och bad om ett tecken för och veta hur framtiden skulle se ut den närmaste tiden. Inget tecken. Fan också...

Sista veckan på AB nu och inget tecken där heller på någon förlängning, varit på intevju hos en erkänd morgontidning här i sthlm visserligen, men det har jag inga bra vibbar av. Det bara känns som att det inte ska bli nåt.
Men OM, ooom, det blir så att jag får chansen att arbeta där... VILL jag det då? Vill jag fortsätta trängas här i storstan, där folk knuffas buffas och snubblar på en utan och be om ursäkt. Där luften är så dålig så man tvingas hosta för att kippa efter andan i bland. Där 7 eleven finns i varje corner och krogarna har öppet till 3. Vette fan...

Jag saknar ju hemmet också, boendet som jag har nu här i storstan är väl sådär... så är det mina vänner, ovissheten äter upp mig just nu och i ena armen drar monstret sthlm i mig och i den andra drar lugna Dalarna lite försiktigt. Hur göra, hur göra?

Jag och kära kusinen besökte SF Sergel för att ta en eftermiddagsthriller, skönt med sthlm på det viset att det ALLTID går en biofilm och inte som på landsbygden där man får boka in "fredag om två veckor för DÅÅ kommer den och den filmen".

Vi står i godan ro och plockar på oss lite smågodis att mumma på i salongen när två hysteriska snorungar i 11-årsåldern tränger sig emellan bland godisfacken.
"Bråttom bråttom", tänkte jag för mig själv när jag i samma sekund ser hur ungarna stoppar ner sina skitiga och äckliga händer NER i godiset och gräver upp en rejäl näve och stoppar i påsen. Det är här lantis-Therésa får ett utbrott:

"Men va gör ni?! Ta inte med händerna för fan! Det är ju äckligt!"

Snorisarna bara glor och jag ångar på:

"Ta med en sån här sleev, det är fler som tar godis här!" gormar jag och stirrar ungjäveln i ögonen.
De svarar lite halvkaxigt, eller osäkert. Svårt att avgöra:
"Men våran film börjar snart".

"Ja det spelar ingen roll..." hinner jag säga surt innan de stormar iväg.

Vi kommer in i stora salongen och sätter oss till rätta. Vilka kommer inte inkutande uppför trapporna och slår sig ned längst upp i hörnet? Joo, babysarna. Vi mumlar, skakar på huvudet och menar att DOM kan ju aldrig vara 15 år.
Nån minut efter knatar en kvinna, som antagligen jobbar där, in och söker med blicken i salongen. Med walkie-talkien i högsta hugg styr hon stegen mot grabbsen som vid det här laget börjar se lite nervösa ut. Jag och kusinen fnissar i ren skadeglädje.

"Tjena grabbar, skulle jag kunna få be om att se era biljetter?" säger hon i trevlig ton.
Killarna bara glor på henne och på varann. Säger inget.

"Men om ni har kommit in här och ska se på film så måste ni ju ha biljetter, eller hur?" försöker kvinnan igen. Killarna nickar.

När kvinnan trugat YTTERLIGARE en gång säger snorungarna:
"Vi har inga biljetter", och får gå före kvinnan ut me svansen mellan benen. Jaa ni, mycket ska man se.

Läste i CITY i i förrgår att det byggdes för över 30 MILJARDER i sthlm förra året. Helt sjuuukt! Vad i helvete... vart tar alla pengar vägen?!

Tänk dig scenariot att man skulle lägga så jävla mkt pengar på lilla Hedemora! Shit... Det skulle nog vara tillräckligt för och renovera alla hyreshus PLUS bygga ut lite till. Och lite fickpengar till varje invånare, haha!

Så mkt pengar så det är svårt att föreställa sig.

Det är sthlm pride i sthlm, vilken härlig stämning! Flickor och pojkar, pojkar och pojkar, flickor och flickor, pojkar som ÄR flickor, Flickor som är män... You name it! Här är allt the same. Multisexuell stad det här!
Men jag måste erkänna att som lantis blir jag lite tagen på sängen. Sa till min vän idag när vi låg i parken och knaprade nötter, med stämning i rösten: "Alltså jag har aldrig sett såhär mkt homosexuella samtidigt på en plats!" Hon bara skrattade och välkomnade mig till sthlm, jag skrattade jag med för det var sån skön stämning. I lööve folk!

Det är lite skillnad, än och komma hem och byns befolkning talar om den "lokala bögen". "Jag tror han jobbar på frisörsalongen nere på stan...". Äh, löjl! Det är så man smäller av. Tur man inte blitt smittad av den där trångsynta looken, där alla hemma verkar tro att homosexualitet är en sjukdom och som man "snart hittar ett botemedel emot".

På väg till parken för att möta min vän ser jag en väldans föråldrad man vinglandes på trottoaren i folkvimlet, lite sliten, ser varken nykter eller clean ut. Han tar i allt vad han orkar och skriker mot den stackars gruppen som går längre fram på trottoaren:

"Se uupp! Poliiisen kommer i kalsoonger!"

Jag närmar mig och ser att han bär en rygga vilken det står "SITUATION STOCKHOLM"  på. Trodde man var tvungen och vara både nykter och ren för att få förespråka dem. Ye ye... mkt ska man se.

När jag passerar mannen hör jag hur han missnöjt mumlar:

"Nehe. Den gick inte hem...suck".

Hemma i stan är det såå lätt att gå på dejt. Antingen tar man lokala restaurangen och käkar grekmat, går på bio (om det går nåt på sommaren, eller för dagen), går till simhallen och bowlar (om de inte har semesterstängt eller begränsade öppettider pga sommar) eller hyr en film och går hem.
Finns inte så mycket annat och välja på liksom. Är det dessutom mitt i veckan man man inte heller fika, för de cafén som finns stänger 18.
 
Men i sthlm drunknar jag fan i allt utbud! På både gott och ont må jag säga... Vad göra, vad göra? Jag blir helt överrumplad över allt som finns att besöka, äta, lyssna, se. Min lilla lantishjärna kan inte ta emot allt detta. Blir drygt. Blir för svårt att välja. Hjeeelp, ta mäj hääm! , typ. Snacka om att man måste ha KOLL i sthlm på det mesta.
Jag bara rantar runt och hoppas på att jag ska hitta rätt.

Resultatet blir att jag sitter med pannan i djupa veck framför datorn och virvlar runt på sthlmssajter och det hela slutar med att jag stänger av skiten och inte har blitt nå klokare på det. Jag måste VETA vad jag ska göra INNAN jag börjar googla.

Och Magnus som kommer på fredag... wee! i och för sig, men jag kan ju inte bara inte ha hittat på nåt.

Tillbaks i storstan. Kunde riktigt känna ångesten sätta sig i bröstet när jag såg betongdjungeln torna upp sig utanför tågfönstret. Fråga mig icke varför, men jag älskar min landsbygd så är det bara! Tryggheten, lugnet och närheten till alla vänner och älskade familj.
Känner mig lite som en apa i bur här i sthlm, men det är väl bara och dra på sig lurarna och knata mellan byggnaderna. Tjänar ju pengar i alla fall, och kul folk att titta på här.

Vilken jäääävla rea det ÄR nu alltså! Sthlm i reatider är ingen lek vill jag lova... det är så endorfinerna sprutar ur örona på mig när jag lämnar fram kortet, varje gång. VIlken jävla kick! Även fast man blir pank på kuppen. Yeah well, investering.

Bland annat så har Glitter värsta rean, 75% på smycken!!! Fatta, nästan gratis! Fick in, spanade lite och trängdes med två fjortisar som kom in efter när jag vart där inne och spanat i kanske 20 min...
De kommer nära mig och bruden pillrar på nå röda fyrkanter som hänger på en kedja. Hon utbrister:

"Shit asså *tugg tugg med tuggumit* haha, jag trodde det var dalahästar på örhängena! Hihi, jaa ba Va fan vill man ha dalahästar på ett örhänge för lixxom?!"
*Kompisen nickar medhållande och mumlar*
Bruden blåser en bubbla och går vidare.

Vad i helvete är det för FEL på Dalahästar?! Morrade lite och gick till kassan.

Lantisen har återvänt.... med ett alltid lika nytt och hett sthlmsämne. Öh.
Hur som; var i helvete kommer alla RYSSAR ifrån?! Jag har sett och hört dem fan överallt dom senaste dagarna! I morse satt det nån kvinnoryss bredvid mig på tuben och snackade i tfn med nån jag misstänker var en migrationstant, för de pratade om att "skriva på saker på papper, skicka in papper" till "den vanliga adressen".
Kort därefter ringer kvinnan upp den som det förmodligen handlade om, och briefade personen. Hon snackade så jävla snabbt så jag väntade fan på att tungan skulle snubbla ut i knät på na. Och så lite gomgröt på det.

Lika på väg till bolaget i Liljeholmen idag, möter ett par som babblar ryska. Och i helgen på krogen stötte jag på en brutta som snackade dålig svenska och bröt på GROV ryska. Hennes misstänksamma snubbe kom då och då fram till oss och "checkade till henne". Kanske så jag inte skulle lura in henne på dumheter. Who knows.

Samma på väg hem, en rysskille med målarfärg på händerna och svett i pannan sätter sig mittemot mig, tar fram mobilen och ringer nån rysskompis och babblar, ungefär lika fort som kvinnan i morse.
Jag gapade som en fågelholk, i smyg förstås. Shit.

Och på KappAhl idag, hon som expiderade mig bröt på ryska. Knappt så hon fattade att jag ville lämna mina utvalda kläder i kassan medan jag provade ett par byxor. "När du ska betala?" "NÄÄR jag prooovat byxorna", sa jag och pekade på dem. Då log hon bara.

Vad händer? Har sthlm blivit nåt drömställe för att komma hit och jobba eller? Är sthlm det förlovade landet för ryssarna? Nu, helt plötsligt? Beats me. Om nån kan förklara så vore det toppen.
Har iaf aldrig sett så mkt ryssar på så några få dagar. Hemma i stan var den enda kontakten man fick med ryssar, när man gick och såg Lilja 4-ever. Typ.

Alltså det står ju mer och mer tydligt att jag INTE gillar gratistidningen CITY (punkt.se kom tillbaaaka!). Tänkte skälla lite på formatet just nu.

Det blåste tamefan orkanvindar i morse, och så står man på perrongen och läser den i väntan på tunnelbanan. Var i tid för en gångs skull så det passade ju bra och läsa lite vad som hänt den senaste tiden. I alla fall försöka. Men tror du det går? Nää!
Fram och tillbaka, bakifrån, framifrån ja alla jävla håll blåser det ifrån. LYCKA till och hålla sidorna uppe då liksom. Viker sig på mitten, det går inte och vända sida för nederkanten har vikt sig... blir så trött.

Punkt.se:s A4-format är ju huuur bra som helst. Där kan man iaf hålla fan på sidorna så man kan läsa den utomhus trots blåst.
En snubbe som också väntade på tunnelbanan gjorde även han ett försök att läsa CITY i väntan på tuben. Han gjorde väl det som jag egentligen också ville göra; Han gav upp och slängde blaskan i sopen.

Ute i sthlmsnatten igår, spatserade jag och min rumskompis Sara längs götgatan på söder i jakt på ett mysigt ölställe. Vi passerar en pub, Patrick´s, och tycker det verkar passande. Vi var törstiga, men jag är skeptisk så jag liksom saktar ner bakom Sara medan hon steppar på där helt målmedvetet på väg in.
Jag spanar efter nån sån här ölskylt med nå sjyst erbjudande, som det ju brukar finnas på många ställen i sthlm. Det är bra.

Jag ropar efter Sara när vi kliver innanför tröskeln: "Men du, finns det nå erbjudande här inne då?"
Sara hinner lagom vända huvudet bakåt för att ge mig respons innan hon blir avbruten av entrévärden som står där och smajlar med hela garnityren lysande i munnen, lite rastaman skulle man kunna tro minus dreads. En kort mörk man helt enkelt. Han slår ut med armarna och smeker sin billiga mörkblåa kavaj, tittar på mig och säger:
"Tjena tjejen, vadå erbjudande. Vad vill du haa? Jag står ju häär!" Eh va?!

Jag kunde inte annat än och garva åt honom och fortsätta in.
När vi satt oss vid baren, beställt öl och dessutom blivit bjudna på nötter av bartendern som var misstänksamt lik den där Öszkan som var med i nån dokusåpa för länge sen, kommer entrévärden IGEN. Han måttar våra glas, och kollar på oss och säger:
"Nu då, det där erbjudandet?" och skrattar.
Jag: "Njaeee hörrö, jag får nog tänka på saken."
Entrévärden: "Kanske när du druckit upp ölen", säger han förväntansfullt och jag bara skakar på huvudet och återvänder till Saras och min konversation. Värden bara skrattar kluckande och går vidare. Vad villle han, egentligen?

En stor del av mig dog igår. Jag ringde kära mamma för och höra hur de hade det i Finland och babblade på där med några glas vin innanför västen.
Efter nån minut säger mamma: "Men Therésa, varför pratar du så konstigt?!"
Jag: "Vadå konstigt? Jag pratar väl som vanligt?"
Mamma: "Näähää du, du pratar ju STOCKHOLMSKA! Jag trodde jag ringt fel först..."

Vaaad i helvete?!?! Jävla mamma...jag dog inombords, jag lovar. Alla jävla sthlmare som jag till viss del föraktar (läs reserverad mot) och deras "rikssvenska" aka. sthlmska, och så pratar jag tydligen som dom. I helvete heller! Jag pratar så mkt dalmål som det bara går ju. Jag blev/är väldigt upprörd just nu. Jag dog inombords. På allvar. Det var de värsta nyheterna man kunde få. Nånsin. Fan...

Det finns inte bara flakmopeder, det finns tydligen flakcyklar också. Detta fick jag i morse bevittna när en man, som inte såg att ha lagt några som helst pengar på varken kläder eller utseende på flera flera år, rullade förbi med en cykel... med flak... och en stor jävla hund sittandes på flaket. Den såg så nöjd ut så och hängde nöjd ut tungan i vinden.

Mannen i fråga var lagom orakad, lite smutsig, bar en maläten fiskarhatt, sliten collegetröja med de olympiska ringarna på (avdankad idrottsman?) och såg högst troligt ut att sakna tänder också. I annat fall led av ett EXTREMT överbett. Men glad var han. Om han sedan var alkoholpåverkad, drogpåverkad eller bara berusad på livet låter jag vara osagt. De såg ut att trivas ihop.

Han gjorde ett försök att stolt stanna till vid gubben som delar ut gratistidningen CITY på torget, för att liksom småprata lite och stolt visa upp sitt enkla hundekipage. Citymannen visade lagomt med intresse... han vände på klacken och låtsades som att han inte existerade. Sjyrro. Hundmannen var nog för udda för citymannen, och förtjänade därför ingen uppmärksamhet. Sjyrro, igen.

Att man ska behöva vara så jävla normal jämt, för att bli tagen på allvar. De viktigaste profetiorna kommer säkert från just sådana här människor. Nästa gång, lyssna på babblet få se...

Umgicks med en väldans go vän igår och blev hämtad i en bil med vännens sambo och även hans kompis, efter jobbet.
Vi småpratade och bestämde oss för att köpa pizza. När vi inhandlat pizzan säger jag till min vän att hon ska ta på sig bältet. "Äh, vi är hemma snart. Det ligger bara där framme", säger hon, varpå jag kontrar lite muttrande: "Ja... man måste vara med om en olycka innan man inser vikten av bälte...".
Då öppnar sambons kompis munnen och tilltalar mig för första gången på en halvtimme. Hör från framsätet:
"Vi är inte på landet nu heller, höhö!".
"Nä, det är just det vi inte är", säger jag.
 
Därefter tar alla på sig bältet.

Vidare hemma käkar vi och pratar graviditeter, eftersom min vän är gravid. Vi pratar om rökning och hur mkt som kan gå fel under tiden i magen. Jag berättar om ett par hemifrån varav mamman rökte under graviditeten. Helt anonymt för sambons kompis, då han känner varken paret jag pratar om, varifrån de kommer eller om  omständigheterna runom kring. Ändå blurpar han ur sig: "Typiskt bönder, haha!" (om att röka när man är gravid. Eh?)
Snabbt tillägger han: " Förresten, vart var dom ifrån?" Han syftar till paret jag berättar om och tar helt enkelt för givet att bara för att just jag berättar om dem så "måste dom ju vara bönder eller från landet".

Hur vore det om man tänkte innan man öppnade mun? Det var väl inte alls säkert att dom kom från samma ställe som jag, vilket han förmodligen kom på. Jag gillar folk som uppskattar oss "lantisar", men lantishat eller lantisförakt ogillar jag starkt. Kanske till och med hatar. Hade iofs bara väntat på detta.

En av mina glädjeämnen när jag flyttade till sthlm var att det finns en Yves Rocher-BUTIK mitt i Globen shoppingcentrum som jag passerar varje dag på väg till jobbet!
Tänk... kunna bara gå in där och handla det man velat ha liksom på EN GÅNG, istället för och göra som en lantis på landsbygden; snällt vänta tills månadsbrevet från YR trillar ner i brevlådan och så får man kryssa i en beställningslapp och posta på lådan. Och så tar det en vecka innan grejerna kommer.

Så detta var lyx när jag trippade in där för och köpa ett finfint läppglans som är så bra. När jag skulle betala så lade jag upp min svarta handväska på disken, och började rota efter plånboken... under tiden utbrister expediten:
"Men vilken fin väska!"

"Eh, jaha... tack!" var det enda jag fick ur mig lite halvt förvånat och halvt glatt. Det var första gången jag upplevde att en expedit här nere säger något mer förutom priset, tack och varsegod. Hemma i stan småpratar man ju med alla i kassan liksom. "Alla känner alla"-fenomenet. Eftersom jag saknar detta så blev jag himla glad :)
YR är mina favvisar. Dessutom fick jag stamgästkort, för att jag är kund.

Inte undra på att man uvecklar social fobi när man kommer till storstan (läs city). Där ska du ha tur om du kan stå på denna gata utan att bli ikullknuffad eller fickrånad. Tacka vet jag lilla åsgatan i hedemora... där kommer man fram. Inte som på Drottninggatan där man måste planera sin gångväg som om man var i en slalompist.

"zick-zack zick-zack. Kom ihåg nu, håll koll på väskan... Och så blev man knuffad igen för sjuttielfte gången. Och så möter man nån idiot som inte kan bestämma sig om han ska gå på höger eller vänster sida om en. Han står där och steppar. GÅ BARA!"

Åh, märks det att jag har hemlängtan?

Hur mycket jag än försöker att avsky den där Alex Schulman som bloggar i Aftonbladet, desto mer gillar jag honom. Fråga mig inte varför men han skriver så plumpt och samtidigt genomtänkt. Förmodligen är hela faderullan ett enda stort PR-trix, men man lär sig mycket om sthlm i alla fall!

Idag, bland annat, så bloggar han om ett möte med en anställd på ett café som vill försöka framställa sig som Italienskt, men som så tydligt genomsyrar att det inte är det utan hela personalen är av HELT annan utländsk härkomst. Kulturkroocken är SÅ tydlig, haha ("Jag", är Schulman);

"Jag; En latte, tack.
Barista: En latte, ja. Lång eller kort?
Jag; Lång eller kort?
Barista: Ja, vad vill du ha?
Jag; Alltså... Vilken rekommenderar du?
Barista: Vilken jag rekommenderar?
Jag; Ja. Eller vad menar du?
Barista: Kort eller lång står för storlekar på kaffet. Stor eller liten.
Jag; Jaha. Man kan inte säga "stor eller liten", så att man förstår?
Barista: Det heter "lång eller kort".
Jag: Jaha. Då tar jag en halvlång.
Barista: Vi har bara två storlekar, lång eller kort.
Jag: Ge mig bara en min jävla latte nu."

Så jävla roligt :D

Något som man tvingas bekanta sig med i storstan är tiggare. Överallt... på stan, på en trottoarkant, vid systembolaget blåsandes i en blockflöjt, i tunnelbanegångarna och nu går dom omkring PÅ tunnelbanan också. De går från resenär till resenär med en liten lapp som det står nåt obegripligt på i ena handen, och sträcker fram den tomma handen (alternativt en plastmugg) med den andra.

Och så plöjer de igenom hela vagnen på några minuter. Ett par kronor skramlar de väl ihop men de allra flesta skakar obekvämt på huvudet och mumlar nåt i samma veva som de skruvar på sig och håller lite extra i handväskan.
Jag är konsekvent, jag ger inte något till någon. Då känns det som att man måste ge till alla, och de är många.

Häromdagen såg jag dock något ovanligt, en tiggare med talets gåva. Hon talade utmärkt svenska, utan att sluddra eller nåt sånt och ÄVEN fast många sade nej till hennes fråga om "småslantar" så var hon trots detta väldigt trevlig och avslutade konfrontationen med: "Tack ändå, ha en trevlig dag!" Så artigt. Jag log lite, i smyg.

Kommer ihåg när sthlm var nåt KUL, något man såg framemot till, att hälsa på någon, att göra massa roliga saker. Gå och shoppa, äta massa gott en hel helg, åka tunnelbana (som DÅ kändes lite tufft...), besöka grönan och kanske gå på konsert i Globen.

Globen... Ett av världens mest enastående monument och i särklass största inuti (läste jag någonstans). Påminde min kusin igår om när vi första gången passerade Globen och jag fick se den på riktigt nära håll, när hon sade att: "Den här bussen passerar Globen varje dag, inget märkvärdigt". Och i samma veva hon sa dom orden kände jag verkligen hur lantis-jaget kastar sig mot bussrutan och säger: "vaar? Vaar?" Det var för tre år sedan tror jag.

I dagsläget har jag min arbetsplats alldeles intill det "magnifika monumentet", jag gör inte mer än rycker på axlarna när jag passerar. Ser det genom fönstret när jag intar min lunch och tittar jag upp i det stora kupoltaket på jobbet kan det påminna lite om toppen av Globen. Det är så ledsamt att man ska behöva bli van vid en stad som en gång var så special, när man fick happy thoughts och lite liksom fjärilar i magen när det vankades storstaden. Inte nu längre. Tråkigt.