Det ryms mycket i en skalle

Igår publicerades ett inlägg om när jag missade tvärbanan med typ en sekund. Jag var arg, fruktansvärt arg och sur. Som en liten cynisk hämnd ska jag här på kvällskvisten berätta vad jag bevittnade på tvärbanan hem idag (för er som inte vet vad en tvärbana är så är det som en korsning mellan en buss och tunnelbana, den går på ett spår rätt sakta och man måste trycka på den röde stoppknappen för att den ska stanna vid varje hållpunkt) Alltså;

Sitter och filurar för mig själv som vanligt, när jag observerar en man som reser sig upp för att kliva av vid årstafältet. Han tar sitt pick och pack, tar tag i den gula stolpen och liksom väntar på att tvärbanan ska stanna så han kan kliva av. (som man gör på tunnelbanan oftast) Men vagnen stannar inte. För han har inte tryckt på stop-knappen!
Döm om mannen förvåning, irritation och framförallt MIMSPEL när han inte får gå av som planerat. HA HA! Ser liksom klockrent ut som han tänker: "Va fan?! Varför stannar inte tåget?!"

Jag ser liksom hur han tecknar "fan också" med munnen och ser sig förvirrat omkring, i hopp om att ingen sett misstaget. Jävlar va jag fnissade i mitt huvud. Jag har fått min hämnd... usch, det här kan inte vara bra för karman. Men som de säger; "Skadeglädjen, den äkta glädjen".  Sannerligen.