Det ryms mycket i en skalle

Fan också. Jag saknar sthlm. I sthlm kunde man gå på bio ensam utan att någon brydde sig, man kunde köpa en fika och sätta sig på en parkbänk i solen och avnjuta den utan att någon hade tid att undra varför jag satt och fikade ensam. Man kunde gå på museum ensam för att i stillhet kunna tolka konstverken, och man kunde träna ensam "för att kunna fokusera". Och man försvann in i mängden. Underbart.

Men hur fan är det här i hålan då? Bestämde mig hastigt och lustigt att ensam ta och gå på bio, för att se en film som först varit bok. Då jag nyligen läst boken så ville jag ju se hur filmresultatet blev, förstås. Och det passade utmärkt då pojkvännen jobbade eftermiddag och han förmodligen ändå inte ville se denna tjejrulle.
Ingen idé och boka sittplats, brukar alltid finnas plats sista dagen filmen går. Alla i stan har redan sett den. Plus, jag känner dom som jobbar där så det brukar alltid fixa sig.

Väl på plats möter jag svägerskan bakom kassan som hojtar:
"Jaha, du fick ingen med dig?".
"Nej, jag vill gå själv. Jag läste boken själv, och då vill jag se filmen själv" svarar jag.
Hon nickar till svar av typen förstående.

Köper popcorn och en liten dricka och tar mig in i salongen för att leta reda på min plats, och innan jag ens tagit två steg in i rummet så känner jag riktigt blickarna från alla sällskap som sitter där och myyyser tillsammans med sina godispåsar. Det blev inte bättre av att salongen var mindre än halvfull. Som om de undrar, Varför är hon ensam? Har hon inga kompisar?

Vad fan är problemet? Får jag inte unna mig lite egentid? Tydligen inte.... enligt blickarna att döma ialla fallf. Så denna biosession var det jag och alla par/kompisgäng som såg Underbar och älskad av alla.
Ja... och mannen som kom efter mig till biljettkassan då, som också köpte en enkel biljett och knappt kunde prata sammanhängande. Härligt, bara ensamma människor och miffon går på bio ensamma i den här hålan.