Sjukvårdsdjungeln.
Jag inledde min sthlmsvistelse och därmed mitt nya och spännande arbete med att bli dödssjuk i en dunderförkylning som i slutet på veckan mynnade ut i en allvarlig bihåleinflammation, eftersom jag vägrade inse att jag var sjuk.
Där satt jag i Bredäng och hade inte en jävla aning om vem jag skulle ringa, vilken sida i telefonkatalogen jag skulle titta, hur sjuksystemet var upplagt i sthlm eller vilken jävla vårdcentral som var närmast ens. Allt kändes som ett enda stort och läskigt hav. Att jag dessutom var sjuk och svag gjorde mig inte mer motiverad.
Jag visste att detta skulle kräva minst en tunnelbaneresa någonstans, och att sitta på en sådan dödsjuk i hosta, snörvel och feber gjorde mig rentav panikslagen.
Efter tre telefonsamtal och tre tunnelbanestationer senare och mycket ojande att hitta rätt, fann jag mig på Skärholmens akutcentral och där för mig en totalt främmande läkare klämde, kände, tog prover och konstaterade att "Jag mycket sjuk, lilla flicka, mycket sjuk. Ha ha ha!" Varför detta var roligt för honom framstår fortfarande för mig som ett mysterium. Jag fick 500 mg penicillin i tio dagar, och därefter var jag frisk som en lärka hela sommaren.
Tills det var två veckor kvar av mitt sommarvik. Jag blir dunderförkyld IGEN. Fuck.
Försöker jobba på, men tvingas vara hemma två dagar ändå. Där kom den karensen och där blåste tusen spänn iväg som en skit i luften, bort från mig.
Slutar mitt vik, kommer hem och koncentrerar mig på att kurera kroppen och ta det lugnt så jag inte börjar träna för tidigt. Så för två veckor sedan tar jag två raska promenixer i stan, och vad händer? Förkylningen kommer som ett jävla brev på posten. Jag blir så trött. Så trött.
Inser att jag har nån sorts infektion av nåt slag, och inser att jag måste åtminstone åka till sjukan för och kolla värdena (eftersom vi nästa vecka åker utomlands i åtta dagar, och jag SKA vara frisk!).
Men vet ni vad jag är glad över? Jag har åtminstone ett hum om vilken läkare jag kommer träffa, hur miljön ser ut och centralen i sig är inte mer än fem minuters bilrajd härifrån. Det är sånt här som lättar min ångest. Storstan ger mig ångest. Då var jag rädd mina vänner. Bara en äkta lantis är rädd för nya grejer. But i did it.
Där satt jag i Bredäng och hade inte en jävla aning om vem jag skulle ringa, vilken sida i telefonkatalogen jag skulle titta, hur sjuksystemet var upplagt i sthlm eller vilken jävla vårdcentral som var närmast ens. Allt kändes som ett enda stort och läskigt hav. Att jag dessutom var sjuk och svag gjorde mig inte mer motiverad.
Jag visste att detta skulle kräva minst en tunnelbaneresa någonstans, och att sitta på en sådan dödsjuk i hosta, snörvel och feber gjorde mig rentav panikslagen.
Efter tre telefonsamtal och tre tunnelbanestationer senare och mycket ojande att hitta rätt, fann jag mig på Skärholmens akutcentral och där för mig en totalt främmande läkare klämde, kände, tog prover och konstaterade att "Jag mycket sjuk, lilla flicka, mycket sjuk. Ha ha ha!" Varför detta var roligt för honom framstår fortfarande för mig som ett mysterium. Jag fick 500 mg penicillin i tio dagar, och därefter var jag frisk som en lärka hela sommaren.
Tills det var två veckor kvar av mitt sommarvik. Jag blir dunderförkyld IGEN. Fuck.
Försöker jobba på, men tvingas vara hemma två dagar ändå. Där kom den karensen och där blåste tusen spänn iväg som en skit i luften, bort från mig.
Slutar mitt vik, kommer hem och koncentrerar mig på att kurera kroppen och ta det lugnt så jag inte börjar träna för tidigt. Så för två veckor sedan tar jag två raska promenixer i stan, och vad händer? Förkylningen kommer som ett jävla brev på posten. Jag blir så trött. Så trött.
Inser att jag har nån sorts infektion av nåt slag, och inser att jag måste åtminstone åka till sjukan för och kolla värdena (eftersom vi nästa vecka åker utomlands i åtta dagar, och jag SKA vara frisk!).
Men vet ni vad jag är glad över? Jag har åtminstone ett hum om vilken läkare jag kommer träffa, hur miljön ser ut och centralen i sig är inte mer än fem minuters bilrajd härifrån. Det är sånt här som lättar min ångest. Storstan ger mig ångest. Då var jag rädd mina vänner. Bara en äkta lantis är rädd för nya grejer. But i did it.
Kommentarer
Trackback
