Det ryms mycket i en skalle

Nu finns det ingen återvändo längre. Det är kört, bokat och klart. Jag kan inte dra lakanet över huvudet och traska iväg därifrån på måfå. Alla ska med, snajda, slira, ploga, sladda. Imorgon vid den här tiden står jag på ett par skidor.

Jaa ja, må jag överdriva en smula men va fan det ser ju dödsfarligt ut! Jag kanske skulle behöva mig en jävel för att slappna av litegrann... har dom fickpluntor på apoteket?

Robban, min chef, som har instruerat både turister och nybörjare (samma grej?) har lovat att hjälpa mig litegrann. Det känns skönt. Det som också känns skönt är att jag har en sån fantastisk självdistans att jag inte är rädd för att sladdra på arslet.
Oavsett om det går åt helvete eller blir succé så ska vi fira med käk på after ski efteråt och snajda till oss och ta en sväng på det ökända caféet här på byn och fira/dränka mina sorger. Mer om det vid ett senare tillfälle. Caféet alltså.