Det ryms mycket i en skalle

Jobbade över två timmar i måndags, den här katalogen kräver sin tid det är ju tydligt. Men det ska bli skönt när man håller den i sin hand som färdig produkt och vi kan bläddra i den och vara stolta över våran fina turistkatalog. Nog jiddrat om det.

När jag går hemåt på kvällskröken och är hungrig som en svältfödd supermodell inser jag att en kebabrulle nog skulle passa skitbra ikväll. Jag orkar ju liksom ändå inte laga nån mat. Så jag stolpar med bestämda steg in på lokala pizzerian. Fråga mig inte hur det gick till, överlevnadsinstinkten bara styrde stegen dit. Och så kände jag att det luktade god mat därifrån.

De verkade ha det lugnt denna måndag kväll eftersom den ena står och hänger över disken och blänger på tv:n på väggen, och den andra snubben vid ett av borden gör desamma. Han vid bordet flyger upp som en pingisboll när jag kliver in och han säger Heeej! Man kanske var saknad.

Grejen är att jag känner igen honom, som fan. Han tittar lite snett på mig också. Jag menar, hur jävla ofta känner man igen en pizzabagare i Älvdalen liksom? DÅ slår det mig! Han har ju för fan jobbat i Hedemora! Shit, hur stora är oddsen hör jag mig själv tänka.
Så jag tar min handske, pekar på honom över disken och undrar:
DU har jobbat på Ali Baba va?!
Jaa! Jag sa det, jag tyckte jag kände igen dig aaalltsåå! utbrister pizzabagaren glatt.

Han undrar om jag bor kvar i Hedemora, vad jag gör i Älvdalen och berättar varför han är här. Han verkar vara som alla andra pizzabagare, han hjälper en kompis kompis som var på min pizzeria förut och jobbade först lite i Avesta och sen här i Älvdalen för att återgälda tjänsten. Eller nåt. Trevlig var han i alla fall och det hade jag inte väntat mig. Ett roligt möte.