Det ryms mycket i en skalle

Käkade lite lunch med några kollegor i dag, alltid roligt att träffa nytt folk. Vi hade förhoppning om att smälla till med nåt tjusigt ställe, nu när min mentor Johanna har sin sista dag idag innan sin långresa till la caribia. Dessvärre var det knökat och vi nöjde oss med MAX i stället, ja jaaag klagar inte!

På väg hem strosar vi bredvid varandra i en klunga och småpratar, passerar just ett parti med cykelställ och ungefär i samma veva som jag konstaterar att det vimlar av cyklar i Uppsala, och samtidigt försöker lyssna på kollegan så kommer det snabba klacksko-steg bakom oss.

"Mååste ni gå i bredd allihopa så man inte kommer fraaam...?!" halvt muttrar, halvt skriker en liten kvinna knappt två äpplen hög, till oss och tränger sig emellan våra axlar. Öh? liksom. Vadå ettrig?

"Annars kan man säga URSÄÄÄKTA!" vrålar jag tillbaks efter henne, och ser för mitt intre öga hur minikvinnan vänder sig om och attackerar mig med tänder och tår, och jag börjar snart ångra mig att jag sänkte mig till hennes nivå. Typiskt mig. Som tur är vände hon sig inte om, och jag ser i ögonvrån hur kollegan småler åt mitt lilla utbrott.  

"Såå mycket plats tog vi väl inte upp?" frågar sig kollegan efter tio meters funderande. "Nää..." håller jag sakta med.