Det ryms mycket i en skalle

Det känns som jag varit ner i helvetet och vänt. Det är nu en vecka sedan. Kanske kanske är jag på väg tillbaka till livet, så sakteliga. Jag vet inte. I dag har jag återvänt till arbetet i alla fall efter att på en vecka ha startat min sorgeprocess. Skönt och skingra tankarna och göra något annat, och att inte allt i vardagen bara cirkulerar kring mig.

Detta inlägg är med all säkerhet det mest svåraste inlägg jag någonsin måste tvingas skriva. Jag vill skriva det, ur rent terapisyfte och för att själv fatta att det faktiskt hänt och för att berätta de läsare jag inte orkar ta det muntligt för.

Vet inte om någon av er någonsin upplevt hur det bildligt talat känns hur mattan oförberett rycks bort under fötterna på er så att ni stapplar till, ramlar och det gör så jävla fruktansvärt ont. Alternativt att ni faller tio meter ner i betonggolvet och man bryter både armar och ben. Det tar tid att läka. Det finns ingen medicin, inget bot, inget piller att ta emot det onda.
På Magnus initiativ har vi beslutat oss för att gå skilda vägar på obestämd framtid. Det gör så fruktansvärt ont när man inte längre finner sig på samma sida i livet, när någons känslor för någon börjar ifrågasättas och den andre börjar vackla, men att skriva detta känns desto mer läkande.

Jag och M är absolut inte osams på något vis, vi har under en veckas tid pratat om detta, vänt och vridit och kommit fram till att det inte går att strula med någons fria vilja, och jag känner själv att jag måste få distans till allt efter att jag fått dessa nyheter levererade till mig. Något har för alltid förändrats mellan oss och jag skulle omöjligt kunna fortsätta som vanligt inom en kort framtid. M måste vara ensam, jag måste vara ensam.

Vi är numera överens om det mesta, men smärtan finns där och kommer förmodligen alltid finnas där, även om den svidande känslan lättar dag för dag. Vi är varandras bästa vänner och delar så många minnen tillsammans. Det enda vi måste göra, och vill göra, är att fortsätta umgås för att uppskatta allt roligt vi delar.
Är det något som känns naturligt så är det att ta upp telefonen och ringa magnus i något som känns som fem minuter. När man lägger på har vi pratat i 25. Det är så man gör när vi har nästan nio år på nacken. Det är inget man bara glömmer, och det är vi båda överens om.

Tröstande ord värmer, min telefon står öppen och det gör M:s armar också. Vi ska ta oss igenom det här tillsammans. Det är inte lätt för någon av oss.