Friend or foe?
Jag vet inte om det är jag som inbillar mig men det känns så smått som att arbetsglädjen börjar krypa tillbaka. I går var jag totalt fokuserad hela dagen och skrev tre artiklar. Det kändes gött när jag väl satte mig i bilen och styrde kosan hem till min Betty för filmkväll med tjejerna. Mina tjejer. Så glad gör att ni gör mina nuvarande gråa vardagar fulla av glädje, skratt och kramar.
Livet har helt klart tagit en ny vändning och jag ser på den som världens värsta fiende och samtidigt med lite, lite spänning. Fast i samma sekund som jag tänker på det sistnämnda så rusar jag tillbaka i tiden och undrar om det ändå inte var bra som det var? Hur hamnade jag här? Vad försöker universum och all världens högre makter säga mig? Den som lever får se, i guess. Fan att jag saknar honom så djävulskt bara.
Livet har helt klart tagit en ny vändning och jag ser på den som världens värsta fiende och samtidigt med lite, lite spänning. Fast i samma sekund som jag tänker på det sistnämnda så rusar jag tillbaka i tiden och undrar om det ändå inte var bra som det var? Hur hamnade jag här? Vad försöker universum och all världens högre makter säga mig? Den som lever får se, i guess. Fan att jag saknar honom så djävulskt bara.
Kommentarer
Postat av: M
Ja, detta är ju inte lätt för någon av oss (om någon nu trodde det). Att ta beslutet att bryta upp ett över åtta år långt förhållande sitter lååångt inne och gör fruktansvärt ont. Hos båda. Och det är inget som man kommer underfund på en vecka heller.
Men när man långsamt märker att känslorna kallnat och inte längre finns där, och man vet att det är inget personen kan ändra på för att ändra på detta då vore det mest orättvisa för båda att fortsätta som vanligt.
Det bästa i det läget blev att göra det bästa för att skiljas som goda vänner.. I detta fall på ett kanske lite hastigt sätt men då utan att föregås av veckor, kanske månader av tjafs och diskussioner.
Du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta Babe. Kram!
/M
Trackback
