Det ryms mycket i en skalle

Här kommer något djupt; Jag tror livet självt genom sina små verktyg talade till mig i dag. Det är sant! Satt hemma och blippade på tv:n innan det var dags för veckans kvällsskift, samtidigt som jag smågnällde över mitt dåliga lönebesked och att det kändes lite stressigt på jobbet med tanke på att jag varit borta två dagar med ryggen.

Jag slår på femman och där bjuder Ellen DeGeneres in dagens sista gäst som skrivit en bok om hur man hittar lugnet i sin kropp, sitt sinne både kroppsligt, själsligt och genom kosten. Ta ett steg i taget, all förändring behöver inte ske genast och över en natt sitter författaren till boken och berättar. Jag tar genast åt mig.
Har nämligen gradvis försökt övergå till lite mer vegetarisk kost och försöker gradvis minska på mat med konserveringsmedel och smakförstärkare.

Om du vill uppnå förändring med motion och din kropp, trigga den inte så hårt. Gå en kort promenad runt kvarteret. Nästa gång kan du gå två kvarter, fortsätter kvinnan. Tar återigen åt mig, eftersom jag nyligen kommit in från en tjugo minuters promenix i solen och tänkte att det var ju bättre än ingenting.


När författaren som skrivit boken pratat klart och publiken artigt applåderar lämnar jag Ellen DeGeneres och switchar till trean. Där sitter Oprah med två gäster. Ett nyhetsankare från amerikansk tv har följt en kvinna som valt att leva ett liv till minimal konsumtion, och går på så kallade trash-huntings.
Vi är slavar under dessa stora företag som i princip tvingar oss att konsumera och köpa messar nyhetsankaret med sitt livs levande case bredvid sig som valt bort detta. Känner mig träffad. Igen.

Har under promenaden tänkt mycket på hur jag ska klara månaden med allt kul som händer. Shopping, fika, middagar och bio... med den lönen jag fick. Allt går fan, bara man vill konstaterar jag efter inslaget på Oprah. Om kärringen på tv kan leva på att rota efter oöppnade paket bananmuffins och inplastad och kastad broccoli så kan fan jag med överleva på något vis. På mitt lilla vis. Det går. Det ska gå. Det måste gå. För jag vill.

Som pricken över i hörde jag Di leva på radion sjunga till mig när jag satt och svor över att jag både var försenad och att jag hade hamnat bakom en övningskörar-sölpitt som tryckte i 80 km/h. Det var som att... lugnet kom över mig. Allt har en mening idag.