Det ryms mycket i en skalle

Känner ni till tributebandet Ebba Gold? Jag skulle anse mig tycka att de är en av de största i Sverige just nu, jag vet inte om det verkligen är så men de flesta har åtminstone hört talas om dem vid det här laget.

I lördags hade vi lite fääst hos oss på svedjan och som vanligt en hel del folk, överförfriskade hjärnor (där i bland min) och många skratt och roliga historier. Runt midnatt släcker vi ljusen, stänger av musiken, fyller på med färdkost och traskar nedåt stan för att se just Ebba Gold spela på Stadsbaren. Jag och gode vännen Betty Boop skrålade med till både Var är vargen? och 800 grader så jag blev hes. Inte ens en splash av ett halvt glas öl rätt i fejjan och håret sänkte mitt humör.

Efteråt minglar vi lite och träffar bland annat på min lillebrors polare som sitter och trycker vid ett litet bord med sina kompisar intill en dörr. Varför sitter ni här och trycker? undrar vi lite frågande, eftersom jag tyckte han hade lite väl mycket uppmärksamhet mot just dörren. Dom sa att Ebba Gold skulle komma ut genom den här dörren efter spelningen säger han lite halvt exalterat. Har dom kommit ut än då? undrar jag så klart. Det hade dom inte.

Jag tyckte minsann inte att de skulle sitta där och slösa bort sin tid så jag tog lagen i egna händer, om man nu kan säga så, och kände om dörren i fråga var öppen vilket den var. Vad göör du? Så får du väl inte gööra?! ropar brorsans kompis lite halvt upprörd, lite halvt imponerad över mitt mod. Äh! Får man inte göra såhär så säger dom väl till säger jag och sticker in huvudet i den långa hotellkorridoren och ropar HALLÅ? Ebba goold?

Jovisst serru, där står sångaren lite längre ner varpå jag gormar att det är ett fan som vill träffa honom. Han ser glad ut, håller i en flaska öl och är riktigt sminkad som en äkta punkare/emo/rockstar. Trevlig som tusan också, och så klart passar Betty på att få en autograf på armen också. Brorsans polare talar om hur bra han tycker de är och jiddrar på en stund.

Jag känner igen dig förresten! säger sångaren och tittar på mig.
Ursäkta, va? får jag ur mig lite halvt chockat och sväljer klunken öl.
Jo visst, han kände minsann igen mig från skoltiden och han berättar att han är från trakterna här.
Åfan! är det enda jag kan säga just där, och så ler jag lite.

Det var som min vän Betty sade, Fan va sjukt! Det brukar oftast vara tvärtom när det kommer till kändisar och sånt.
Som sagt, de borde väl ändå vara så pass kända nu att Ebba Golds medlemmar kan räknas som kändisar?