Det ryms mycket i en skalle

Jag förstår att folk flyr in i pillrens värld när livet blir övermäktigt och både samhällens krav och psykets krav väller över. För nu är det jobbigt. Det är jobbigt att behöva leva med sig själv när både utbrändheten och läkningsprocessen av hjärtat pågår. Det kallas för ångest. Ångest deluxe.

Jag skulle göra vad som helst för att behöva slippa ha det här grå molnet hängande över huvudet på mig dagarna i ända. Att släpa sig upp ur sängen, känna hur ångesten drar i mig över att tvinga sig och göra dagens måste för dagen, släääpa sig till frukostbordet med ångesten bredvid sig, och tvinga i sig en macka som tar dubbelt så lång tid än normalt. Helst av allt skulle jag vilja ge fan i att äta över huvud taget. Men det blir ju ingen gladare av.

Det skulle inte vara några problem för mig att ta till sprit och piller just nu, men det tänker jag inte. För då har jag gett upp. Jag är helt övertygad om att jag snart får må bra igen, för under sorgen ligger glädjen och väntar. Det vet jag. Jag måste bara orka ta en dag i taget, kontrollera dagsformen och försöka glädjas åt det lilla. Jag är så glad att jag har kuratorn, min mamma och min seppo som tar hand om mig. Skulle jag sitta ensam hemma i lägenheten dagarna i ända i dagsläget, vet jag inte vad jag skulle göra.

Värst av allt är att jag inte vet vad jag behöver för att må så bra som möjligt, vet inte vad som mest framkallar ångesten och vet inte vad jag skulle må bäst av att utesluta i mitt liv. Jag kan inte ens komma ihåg när jag var såhär villsen i mitt liv, någonsin. En transformationsprocess gör ont så in i helvete. Någon som vill byta liv med mig?